Finns inte

Filip hade valt att stanna hemma ifrån skolan eftersom att han inte hade sovit mycket under natten, så det var “bättre” att han stannade hemma för han skulle ändå inte göra något vettigt, förutom att somna på lektionerna. 
Så Simon hade lämnat honom ensam hemma och nu så satt han i sängen med ett pennvässarblad i handen. Han var tvungen att få ut de känslorna kvar, han skulle få bort det dåliga. De dåliga känslorna inom sig. 
Han tvekade en kort stund innan han drog det svala bladet flera gånger över sin ärrade arm. Han var inte beredd på att det skulle bli såpass djupt. Han kunde nämligen se det vita fettet. Han gapade då han såg såren och hämtade snabbt papper för att stoppa blodet som nu rann längs hans arm. 
Han hade svikit alla, även sig själv. Han hade varit utan det i ett år och nu så var det året som bortkastat. Det här skulle vara början på något som han redan avslutat en gång tidigare. 

Simon var i skolan, han skulle behöva prata med gänget och att han och Filip faktiskt hade ett seriöst förhållande nu. För han klarade inte av att hålla det inom sig. Eller han skulle berätta det för sina närmaste ”vänner”.
De satt nu i matsalen och han trummade nervöst med gaffeln emot bordet, det var jobbigt för honom att ens forma orden i huvudet. Han visste att han inte skulle få pengarna nu, men han brydde sig inte om det längre. Han älskade Filip och det var så det var.
”Jag vet inte ifall jag faktiskt ska säga det här eller inte. Men jag och Filip är tillsammans. På riktigt alltså.” Sa Simon och kliade sig nervöst i nacken. Han var bög och det var så det var.
”Vad fan Simon? Skämtar du med oss nu?” Skrattade Markus och knuffade till honom på axeln, tanken av att Simon var bög, det var otänkbart för honom. Han var ju världens tjejtjusare.
”Jag är bög, gay, homosexuell. Så nu var det sagt.” Sa han och reste sig irriterat, hans vänner skulle antagligen inte vilja vara med honom längre. Det skulle inte förvåna honom med tanke på hur de behandlade Filip.
”Vi kan leva med att du är bög Simon.” Sa David och såg på honom, han var faktiskt den enda i gänget som var något annat än heterosexuell, han var nämligen bisexuell. Simon var den enda som visste om hans förhållande.
”Ja, vad fan det spelar ingen roll. Du är ju i alla fall manlig och inte som Filip.” Sa Markus och viftade bort det även ifall han hade svårt att fatta att Simon var bög. 

Filip hade lindat sin arm med ett bandage och det stack i armen på honom. Ingen skulle vara stolt över honom, han hade till och med tagit av sig armbandet som han hade haft på sig i över ett år för att visa att han var självskadefri. Att han hade klarat sig.
Det skulle vara svårt att ljuga bort det, att det lossnade. Inte så troligt med tanke på att det var i läder, samt att hans mamma antagligen skulle vilja se hans arm för säkerhetsskull. Men hon brydde sig i alla fall, vilket gladde honom. 
Han bodde bara med sin mamma, vilket de flesta visste, men ingen förutom Simon visste någonting om hans pappa. Hans pappa hade varit ett svin, ett alkoholiserat svin som slog både Filip och hans mamma. 
Han hette Jan och de flesta nätterna så tvingade han Filips mamma att ha sex och ifall hon inte ville så gjorde han det med våld. Han själv hade inte utsatts för lika mycket fysisksmärta, han hade blivit kallad massor av saker istället. Han hade blivit kallad fet, misslyckad, ful, missfoster, bögjävel. 
Det var efter det han började skada sig själv, vilket slutade med att han fick börja gå hos en psykolog på BUP, där han senare blev skadefri. 
Hans pappa flyttade utifrån deras hus när Filip var tretton och då hade han bott hos dem i fem år. 

4/5
Jag visste inte vad som hände den natten, då jag hörde skriken ifrån sovrummet. Det var som mardröm som att man håller på att vakna upp ur. Det var någonting som inte stämde. Det var någonting som inte stod rätt till.
Jag hade haft helt rätt, för då jag gick in i mina föräldrars sovrum, då såg jag min pappa, Jan sitta ovanpå min mamma. Som hade fastbundna händer och skrek.
Jag stod där som paralyserad. Kunde inte göra någonting åt det. Mitt innanmäte åt liksom upp av någonting mörkt. Jag förstod inte vad som hände. 
- Filip

6/5
Jag har tänkt igenom det som har hänt nu. Jag förstår nog att min pappa Jan våldtog min mamma. Och JAG gjorde ingenting åt det. Hur skulle jag ens kunna göra det? Jag är tretton år och han är nästan trettio år äldre än mig? Vad skulle jag ha gjort egentligen. Jo, jag borde ha ringt polisen, istället för att se på och sedan gå tillbaka till mitt rum?
Jag har så mycket frågor som måste bli besvarade.
Varför mår jag som jag gör?
Jo, jag har blivit psykiskt och fysiskt misshandlad av min pappa. Ibland så önskar jag att han var död, så att min mamma kan sluta lida. För jag klarar inte av att se henne så svag som hon är nu. 
Hon är blåslagen och hon går alltid i långärmat. 
Jag vet vad som finns där under. Under henne tröjärmar. Jan har greppat henne så hårt så att hon är alldeles blå, hon tror att jag inte vet någonting. 
- Filip

27/5
Idag fyller mamma år. Hon fick blommor och två böcker utav Jan och av mig fick hon en chokladask och en filt, samt en bok som hon alltid velat ha. 
Dagen började ganska bra i alla fall. Men gissa vad?
Det slutade med att vi åkte till akuten, jag kollapsade, på grund av att jag knappt ätit någonting de senaste dagarna, då jag alltid skyllt på att jag mått illa och inte kunnat äta. För det skulle ändå komma upp igen. Jag vet att jag aldrig ens har nämnt det här för dig. 
Men jag har fått ganska många kommentarer om min vikt i skolan och det har lett till att jag knappt kan äta utan att må illa längre. 
Fast jag ska inte sluta äta.
I alla fall så fick jag ligga på akuten över natten, jag fick vätska och näring. 
- Filip

13/6
Har börjat känna att det här är ganska onödigt. Känner liksom att det inte hjälper längre. Jag får ut mina tankar, visst. Men vad fan?
Jag är så sjukt töntig, det här är förmodligen det sista jag skriver här. 
Ska faktiskt försöka leva lite nu. Jag har fan en pojkvän, han är orolig för mig. Eller i alla fall säger han det. Men jag vet inte ifall jag tror honom. Jag litar inte på folk. Människor är hemska. Så varför ska man lita på dem? Fast de är hemska i sin natur. Hur skulle vi annars kunna ta över jorden? 

3/7
Jag mår skit, har varit och sytt idag. Råkade skära mig lite djupt.
Jag skrev att jag inte skulle skriva här längre, men det här går inte längre. Min pojkvän Mattias har gjort slut med mig. Han säger att han inte klarar av att vara tillsammans med mig längre. Men att han fortfarande älskar mig?
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig värdelös. 
Jag har dragit ned en person som jag älskar. Förstår ni hur det känns? Förmodligen inte. 
Han vill inte ha mig längre, han ska flytta härifrån. Lämna mig kvar här. Men jag visste väl egentligen att det skulle sluta såhär, han har pratat om att flytta så länge, jag trodde väl bara inte på det längre.
Allt det här är mitt fel.
- Filip

Filip såg ned i dagboken som låg i hans knä. Han hade läst igenom de sista han hade skrivit ned. Hans handstil var hemsk, men texten var på något sätt vackert. Det var han som hade skrivit det. Men för honom så kändes det inte som det. För honom så var det bara ord på randiga sidor. Ingenting annat. 
Men det var hans ord. Början utav hans självskadebeteende. Han såg ned på sin bandagerade arm. Det fick honom att gråta. Varför hade han ens börjat med den här skiten? Han visste att det var svårt att ta sig ur det innan han hade börjat. Men han hade gjort det i alla fall. För att han inte hade klarat av att tynga ned Mattias. 
Han torkade bort tårarna som rann längs hans bleka kinder. Du är värdelös. Hopplös. Du är fet. Du är fel. Dessa tankar for igenom hans huvud. 
Han skulle aldrig bli personen han en gång var. Aldrig.

Simon hade inte varit hos Filip på en vecka, han hade heller inte kunnat kontakta honom då han inte haft tillgång till sin mobil, samt att Filip inte hade varit i skolan och det oroade honom, eller det skrämde honom rättare sagt. Tänk ifall han hade gjort något? Det var det som for igenom hans huvud hela tiden. 
Oron gjorde honom illamående.
Han stod utanför Filips hus och kände den starka pulsen i öronen. Han höjde handen för att knacka på dörren. 
Hans mamma öppnade dörren och såg på honom, hon såg så ledsen ut, verkligen ömtålig. 
”Åh, Simon.” Sa hon och såg på honom, man såg att hon snart skulle börja gråta. 
”Är Filip hemma?” Frågade Simon och såg över hennes axel, nu var han verkligen rädd. För ifall Filip var hemma så skulle han komma nu och säga hej, samt krama om honom. 
”Jag är ledsen för att säga det här, men jag vet inte var han är någonstans. Men jag tror att han har tagit livet av sig.” Snyftade hon och torkade tårarna som nu rann längs hennes kinder. 
Simon hörde nu bara pulsen i öronen och han kände sig svimfärdig. Nej. Det här fick inte vara sant. Han fick inte vara borta, inte hans Filip. Nej. 
”Han lämnade allting hemma, plånbok, mobil, pass. Allting.” Grät hon och såg på Simon. 
Han grät inte, det var som att någon hade byggt en mur, som att det inte kopplade. 
Det kunde inte vara så.

Filip gick långsamt längs en stig, han letade efter ett bra ställe att göra det på. Han kunde knappt förstå att han skulle göra det. 
Han mötte några människor, de kände inte igen honom, vilket var bra, enligt honom. 
Det enda han faktiskt hade med sig var sitt brev, samt att han hade lämnat ett brev hemma också.

Jag klarar inte av det här längre. Jag vet inte hur man ska beskriva det här. Men det blir bäst såhär. Jag känner mig inte viktig. Jag är bara en litet sandkorn på en strand. Ni kommer att klara er fint utan mig. För det här kommer vara det sista ni får se av mig. 
Det här är vad jag förtjänar, jag förtjänar inget mer.

Det här är inte mycket för att vara ett brev. Men vad kan man skriva?
Hejdå, jag kommer alltid att älska er. Ni kommer alltid att leva inom mig, trots att jag är död. Det här är det bästa. 
Känn ingen skuld!
Jag kommer sakna er. 

Det beskedet Simon fick den dagen de hittade Filip hängandes i ett träd, det var det värsta han hade varit med om. Hans hjärta slutade nästan att slå och det fanns ingenting han kunde säga. Han kände sig skyldig, för när han fick tillbaka sin mobil började han gråta. Han hade flera missade samtal ifrån Filip samt flera sms. 
Han mådde illa, allt kändes overkligt och han ville bara dö. Men Filip skulle ringa honom snart, det här var bara ett sjukt skämt.
Han skulle ju snart komma och säga till honom att han älskade honom, det var ingenting annat än ett sjukt skämt. 
Men Filip var borta och skulle aldrig komma tillbaka. Han var död. Han hade tagit sitt liv och lämnat honom kvar. 

4/5
Jag visste inte vad som hände den natten, då jag hörde skriken ifrån sovrummet. Det var som mardröm som att man håller på att vakna upp ur. Det var någonting som inte stämde. Det var någonting som inte stod rätt till.
Jag hade haft helt rätt, för då jag gick in i mina föräldrars sovrum, då såg jag min pappa, Jan sitta ovanpå min mamma. Som hade fastbundna händer och skrek.
Jag stod där som paralyserad. Kunde inte göra någonting åt det. Mitt innanmäte åt liksom upp av någonting mörkt. Jag förstod inte vad som hände.
- Filip

6/5
Jag har tänkt igenom det som har hänt nu. Jag förstår nog att min pappa Jan våldtog min mamma. Och JAG gjorde ingenting åt det. Hur skulle jag ens kunna göra det? Jag är tretton år och han är nästan trettio år äldre än mig? Vad skulle jag ha gjort egentligen. Jo, jag borde ha ringt polisen, istället för att se på ochsedan gå tillbaka till mitt rum?
Jag har så mycket frågor som måste bli besvarade.
Varför mår jag som jag gör?
Jo, jag har blivit psyikiskt och fysiskt misshandlad av min pappa. Ibland så önskar jag att han var död, så att min mamma kan sluta lida. För jag klarar inte av att se henne så svag som hon är nu.
Hon är blåslagen och hon går alltid i långärmat.
Jag vet vad som finns där under. Under henne tröjärmar. Jan har greppat henne så hårt så att hon är alldeles blå, hon tror att jag inte vet någonting.
- Filip

27/5
Idag fyller mamma år. Hon fick blommor och två böcker utav Jan och av mig fick hon en chokladask och en filt, samt en bok som hon alltid velat ha.
Dagen började ganska bra i alla fall. Men gissa vad?
Det slutade med att vi åkte till akuten, jag kollapsade, på grund av att jag knappt ätit någonting de senaste dagarna, då jag alltid skyllt på att jag mått illa och inte kunnat äta. För det skulle ändå komma upp igen. Jag vet att jag aldrig ens har nämt det här för dig.
Men jag har fått ganska många kommentarer om min vikt i skolan och det har lett till att jag knappt kan äta utan att må illa längre.
Fast jag ska inte sluta äta.
I alla fall så fick jag ligga på akuten över natten, jag fick vätska och näring.
- Filip

13/6
Har börjat känna att det här är ganska onödigt. Känner liksom att det inte hjälper längre. Jag får ut mina tankar, visst. Men vad fan?
Jag är så sjukt töntig, det här är förmodligen det sista jag skriver här.
Ska faktiskt försöka leva lite nu. Jag har fan en pojkvän, han är orolig för mig. Eller i alla fall säger han det. Men jag vet inte ifall jag tror honom. Jag litar inte på folk. Människor är hemska. Så varför ska man lita på dem? Fast de är hemska i sin natur. Hur skulle vi annars kunna ta över jorden?

3/7
Jag mår skit, har varit och sytt idag. Råkade skära mig lite djupt.
Jag skrev att jag inte skulle skriva här längre, men det här går inte längre. Min pojkvän Mattias har gjort slut med mig. Han säger att han inte klarar av att vara tillsammans med mig längre. Men att han fortfarande älskar mig?
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig värdelös.
Jag har dragit ned en person som jag älskar. Förstår ni hur det känns? Förmodligen inte.
Han vill inte ha mig längre, han ska flytta härifrån. Lämna mig kvar här. Men jag visste väl egentligen att det skulle sluta såhär, han har pratat om att flytta så länge, jag trodde väl bara inte på det längre.
Allt det här är mitt fel.
- Filip

Filip såg ned i dagboken som låg i hans knä. Han hade läst igenom de sista han hade skrivit ned. Hans handstil var hemsk, men texten var på något sätt vackert. Det var han som hade skrivit det. Men för honom så kändes det inte som det. För honom så var det bara ord på randiga sidor. Ingenting annat.
Men det var hans ord. Början utav hans självskadebeteende. Han såg ned på sin bandagerade arm. Det fick honom att gråta. Varför hade han ens börjat med den här skiten? Han visste att det var svårt att ta sig ur det innan han hade börjat. Men han hade gjort det i alla fall. För att han inte hade klarat av att tynga ned Mattias.
Han torkade bort tårarna som rann längs hans bleka kinder. Du är värdelös. Hopplös. Du är fet. Du är fel. Dessa tankar for igenom hans huvud.
Han skulle aldrig bli personen han en gång var. Aldrig.
---

Ledsen för att det har tagit sådan tid. ♥

Filip bet sig hårt i läppen, det var fortfarande mörkt ute. Han hade vaknat flera gånger, han antog att det var på grund av nervositet. Nu var han verkligen rädd för att allt skulle förstöras igen, men nu så trodde han verkligen på Simon. Nu var det på riktigt. Han skulle aldrig låta Simon gå, nu var de tillsammans på riktigt. Ingen skulle kunna sära på dem. Förutom döden som inte skulle kunna komma då de var alldeles för unga för att tänka på det. I alla fall så var det det han hoppades på.
Filip vred på sig så att han skulle kunna se Simons vackra ansikte. Ljuset ifrån lyktstolparna utanför gjorde så att man tydligt såg hans markerade käkben och markanta ögonbryn. Han var så fin och Simon var hans och skulle förbli det.

Simon vaknade av att alarmet ringde, det var Filip som hade satt igång alarmet.
"Godmorgon." Sa han och sträckte på sig, det knäppte i hans rygg och han grimaserade. Han var verkligen trött och när han såg på Filip så förstod han att han var ännu tröttare eftersom att han hade suttit uppe nästintill hela natten.
“Godmorgon.” Svarade Filip och såg på honom en kort stund. Simon såg hans ansikte, han såg fortfarande inte glad ut och han såg att han hade flera blåmärken på hans smala rygg.
“Jag är så sjukt ledsen för allting Filip.” Sa Simon och satte sig upp för att krama om honom. Han älskade honom så sjukt mycket. Han visste inte hur många gånger han just hade tänkt den tanken. Men det var sant och han skulle antagligen älska honom hela livet. Han älskade en man. Simon Strawintski älskade en man, en person han aldrig trodde att skulle älska så mycket. Men han älskade honom. Filip Lindkvist. En helt “normal” kille ifrån en liten stad. Med blont hår, blåa ögon, blek hy, en tanig kropp, en piercing på vänstra sidan i läppen som hade gjort så att de hade fastnat i varandra. Men han var verkligen vacker.

Filip hade valt att stanna hemma ifrån skolan eftersom att han inte hade sovit mycket under natten, så det var “bättre” att han stannade hemma för han skulle ändå inte göra något vettigt, förutom att somna på lektionerna.
Så Simon hade lämnat honom ensam hemma och nu så satt han i sängen med ett pennvässarblad i handen. Han var tvungen att få ut de känslorna kvar, han skulle få bort det dåliga. De dåliga känslorna inom sig.
Han tvekade en kort stund innan han drog det svala bladet flera gånger över sin ärrade arm. Han var inte beredd på att det skulle bli såpass djupt. Han kunde nämligen se det vita fettet. Han gapade då han såg såren och hä'mtade snabbt papper för att stoppa blodet som nu rann längs hans arm.
Han hade svikit alla, även sig själv. Han hade varit utan det i ett år och nu så var det året som bortkastat. Det här skulle vara början på något som han redan avslutat en gång tidigare.

Simon var i skolan, han skulle behöva prata med g'nget och att han och Filip faktiskt hade ett seriöst förhållande nu. För han klarade inte av att hålla det inom sig. Eller han skulle berätta det för sina närmaste ”vänner”.
De satt nu i matsalen och han trummade nervöst med gaffeln emot bordet, det var jobbigt för honom att ens forma orden i huvudet. Han visste att han inte skulle få pengarna nu, men han brydde sig inte om det längre. Han älskade Filip och det var så det var.
”Jag vet inte ifall jag faktiskt ska säga det här eller inte. Men jag och Filip är tillsammans. På riktigt alltså.” Sa Simon och kliade sig nervöst i nacken. Han var bög och det var så det var.
”Vad fan Simon? Skämtar du med oss nu?” Skrattade Markus och knuffade till honom på axeln, tanken av att Simon var bög, det var otänkbart för honom. Han var ju världens tjejtjusare.
”Jag är bög, gay, homosexuell. Så nu var det sagt.” Sa han och reste sig irriterat, hans vänner skulle antagligen inte vilja vara med honom längre. Det skulle inte förvåna honom med tanke på hur de behandlade Filip.
”Vi kan leva med att du är bög Simon.” Sa David och såg på honom, han var faktiskt den enda i gänget som var något annat än heterosexuell, han var nämligen bisexuell. Simon var den enda som visste om hans förhållande.
”Ja, vad fan det spelar ingen roll. Du är ju i alla fall manlig och inte som Filip.” Sa Markus och viftade bort det även ifall han hade svårt att fatta att Simon var bög.

Filip hade lindat sin arm med ett bandage och det stack i armn på honom. Ingen skulle vara stolt över honom, han hade till och med tagit av sig armbandet som han hade haft på sig i över ett år för att visa att han var självskadefri. Att han hade klarat sig.
Det skulle vara svårt att ljuga bort det, att det lotsnade. Inte så troligt med tanke på att det var i läder, samt att hans mamma antagligen skulle vilja se hans arm för säkerhetsskull. Men hon brydde sig i alla fall, vilket gladde honom.
Han bodde bara med sin mamma, vilket de flesta visste, men ingen förutom Simon visste någonting om hans pappa. Hans pappa hade varit ett svin, ett alkoholiserat svin som slog både Filip och hans mamma.
Han hette Jan och de flesta nätterna så tvingade han Filips mamma att ha sex och ifall hon inte ville så gjorde han det med våld. Han själv hade inte utsatts för lika mycket fysisksmärta, han hade blivit kallad massor av saker istället. Han hade blivit kallad fet, misslyckad, ful, missfoster, bögjävel.
Det var efter det han började skada sig själv, vilket slutade med att han fick börja gå hos en psykolog på bup, där han senare blev skadefri.
Hans pappa flyttade utifrån deras hus när Filip var tretton och då hade han bott hos dem i fem år.
---

Jag vet att ni förmodligen har läst denna del förut. Men jag ska skriva. Jag lovar *handen på hjärtat

*

Filip förstod fortfarande inte vad som hade hänt. Han satt bara och såg ut igenom fönstret, allt var så grått. Färglöst. Tomt. Det kändes som att Simon hade sugit ur allt det goda ur honom. Han fick en pappersboll på sig och han försökte att ignorera det även ifall han ville veta vem det var som hade kastat. Vem det var som ville ha hans uppmärksamhet.
Han blundade hårt, han önskade att han inte hade kommit till skolan. Han hade knappt klarat av att se Simons ledsna ögon. Han förstod att han verkligen var ledsen, men det han hade gjort var oförlåteligt.
Han vred lite på sig och såg ett gäng tjejer skratta åt honom, han svalde hårt då han såg att en till person skrattade. Det var Terese. Hade alla bestämt sig för att vända allting emot honom? Han konstaterade att det var så det var.
Men han hade sedan en långtid tillbaka bestämt sig för att aldrig ge upp, han skulle klara allting. Han skulle stå emot allting som störde honom. Alla kommentarer. Glåpord. Slag. Filip skulle klara det här utan Simon. Utan Terese. Han hade motivation. Även ifall han ville ha Simon vid sig så kunde han inte ha det.

Simon visste inte vad han skulle göra, han hade försökt att bli vän med honom igen, men han förstod att Filip aldrig skulle vilja vara med honom längre och det förvånade honom inte. Han ville knappt vara med sig själv längre. Även ifall det bara hade gått några dagar sedan han berättade det så kändes det tomt utan honom. Hans hjärta var iskallt och hade krympt och var bara en hård sten. Han släppte inte in någon av sina vänner, de visste inte ens hur han kände sig. De visste inte hans känslor för Filip. Han log framför dem och skrattade. Sa allt han hade gjort med Filip och de skrattade. De skrattade honom rätt i ansiktet. Åt hans känslor.
Simon låtsades att han inte hade känslor för honom, det värsta var att han visste att Filip hade hört honom säga en del som han verkligen inte ville att han skulle höra. Han hade sagt "Ni skulle ha sett hans jävla ansikte när jag berättade att jag älskade honom." Simon hade skrattat när han hade sagt det. Men han hade bara ljugit för sig själv. Han älskade honom verkligen. Det var ingen lögn.

Filip hade hört vad Simon hade sagt. Det ekade i hans huvud. Egentligen ville han inte tro på det, men det som Simon hade sagt den där fredagen. Det satt kvar i hans huvud. Även ifall han ville ha honom så kunde han inte. Han hade blivit behandlad fel och en sak som var jobbig var att Terese hade vetat om det, att Simon hade varit tillsammans med honom för pengar. De senaste tre månaderna hade han levt i en lögn och de flesta hade vetat att det hade varit så. Filip hade aldrig känt sig så utnyttjad och lurad i hela sitt korta liv. Även ifall han inte hade levt så länge så kände han ändå att han hade hunnit med alldeles för mycket på för kort tid. Han hade vuxit upp alldeles för fort. Varit med om för mycket. Blivit sviken. Sårad. Förstörd. Kommit ur ett beroende. Förlorat en vän. Förlorat. Vunnit.
Filip andades ut och såg ned i golvet framför sig innan han reste sig uppför att gå mot Simon, han var så arg på honom. Han var arg, besviken, ledsen och förstörd.
"Du är så korkad Simon." Sa han och såg in i hans ögon som var helt förtvivlade. Simons vänner såg förvånat på honom innan de knuffade honom mot marken. Stod och sparkade på honom. De sparkade honom hårt i magen och han fick ett slag på ögonbrynet så att det sprack. Blodet rann ned över hans tinning och färgade hans hår rött. Han drog upp händerna för ansiktet och drog knäna mot magen för att skydda sig mot sparkarna.

Simon drog undan dem ifrån honom. Han ville inte att han skulle bli skadad, i alla fall inte mer skadad, han älskade honom fortfarande.
"Sluta." Det var vad han fick fram. Det lät som en väsning de hörde honom inte. Han fick i alla fall bort dem ifrån honom. Han slog till Markus som hade nuffat honom till marken.
"Vad fan är det för fel med dig Simon?!" Sa en utav hans så kallade vänner och torkade blod ifrån munnen med hjälp utav tröjärmen.
Simon skakade på huvudet och bet sig hårt i läppen, han visste inte vad han skulle göra. Det enda han ville göra var att ställa allting till rätta, som han antagligen aldrig skulle kunna göra. Han hjälpte Filip upp och såg på hans ögonbryn. Han var ganska säker på att det skulle behöva fixas. Tejpas ihop.

De satt i Filips säng och Simon hade ett vått papper som han blötte i ett glas, han torkade honom försiktigt över kindbenet. Simon såg på Filip. Han hade aldrig sett honom så förstörd som nu. Blodet hade gjort så att håret klibbade mot hans kind och han torkade försiktigt bort blodet med en bit papper som han hade fuktat i vatten. Han var tvungen att byta flera gånger för att det skulle försvinna. Han hade tejpat ihop det och torkat bort blodet som hade varit på hans tinning, han såg plötsligt mycket finare ut. Men leendet som hade funnits på hans läppar för bara några dagar sedan var försvunnet och Filip kollade inte ens på honom. Utan han satt bara och stirrade in i den ljusgråa väggen.
Simon la pappret åt sidan och vred på huvudet för att försöka se hans tårfyllda ögon, det var hans fel. Allt var hans fel.
"Jag vet att jag har gjort fel och att jag har betett mig som en idiot. Men du måste förstå att jag inte trodde att jag skulle få riktiga känslor för dig. Men jag hade fel och jag är verkligen ledsen för det. Men jag tror inte att du förstår hur mycket jag ångrar mig." Sa Simon och skakade på huvudet åt sig själv. Han var så patetisk.
"Jag vet att du vet det. Men jag fattar inte att du gick med på det. Att göra det för pengar. Jag har en så stor lust att försvinna så du vet inte." Sa Filip och såg på honom med sina blanka ögon. "Sen så visste Terese allt det här och du fattar inte." Sa han och bet sig löst i läppen för att hindra tårarna.
"Jag vill inte att du ska må dåligt Filip och jag är verkligen ledsen, jag borde inte ha gjort så." Sa Simon och gav honom en mjuk kram för att visa att han verkligen ångrade sig.
Han kände Filips armar om sin kropp och han drog ett djupt andetag. Filip var verkligen underbar. Han trodde faktiskt inte att han skulle krama tillbaka. Men när han gjorde det så kändes det bra.
"Förlåt." Mumlade han mot hans hals och gav honom en mjuk kyss där för att förtydliga det ytterligare. Egentligen förstod han inte att Filip hade förlåtit honom. Eller i alla fall kändes det som det. Då Filip lät honom vara nära.

Simon låg med armarna om Filip, de hade inte pratat om det som hade hänt i skolan. Det enda som faktiskt hade hänt var att Filip hade förlåtit honom och gett honom en andra chans då han hade suttit och förklarat sig för honom.
"Jag älskar dig." Viskade Simon i Filips höra. Han kunde höra att han fnös men sa ingenting då han bara strök honom över kinden. Filip var så fin med du ljusa ögonen och det rödaktiga håret.
"Jag älskar dig också." Sa han och pressade ansiktet mjukt mot hans hand, det kändes som att allt var som vanligt. Men orden ekade fortfarande i hans huvud och Tereses leende var fortfarande kvar på hans näthinna.  

---

Han förstod sig verkligen inte på sådana människor. Ljuga om sitt liv för andra på det sättet och sedan glömma bort hur det verkligen var.
"Filip, gör inte det. Han förtjänar inte din uppmärksamhet." Sa Terese och såg ned på sina såriga händer. Hon hade alltid nya sår på sina händer på grund utav sin galna kattunge Dumle som vägrade låta hennes händer vara ifred när hon sov.
"Vad fina händer du har." Sa han ironiskt och pressade fram ett leende på sina läppar som var alldeles för ovana med att ha ett leende placerat där.
"Du, jag vet. Min katt måste få mer leksaker annars kommer han väl börja riva mig i ansiktet." Sa hon och nöp sig i kinderna. Terese var helt klart en av hans sötaste kompisar, det ljusblåa håret som fick honom att tänka på marshallows och de isblåa ögonen som nästintill lös upp det bleka ansiktet.

Simon förstod inte att han hade ljugit för Filip, han hade väldigt starka känslor för honom. Men under hela tiden de hade varit tillsammans så hade han samtidigt varit tillsammans med tjejen som Filip hade sett honom kyssa. Men han ville inte att han skulle få veta eftersom att han visste hur svårt Filip hade haft det tidigare i livet. Det var också därför han brukade vara seg på att svara på sms då han ofta var hos sin flickvän istället. Simon kände sig verkligen så korkad. Han hade aldrig vetat att Filip skulle öppna sig så mycket för honom.
Simon var tillsammans med Filip för att få pengarna som hans kompisar hade lovat honom, det var därför de inte ens rörde honom när de spottade Filip i ansiktet. De ville bara se hur länge han skulle stå ut. Men ju längre tid han var med Filip desto starkare blev hans känslor. Han hade aldrig i hela sitt liv trott att han skulle ha så starka känslor för en kille som Filip.
Simon kände sig verkligen hemsk, men nu hade han faktiskt riktiga känslor för Filip, vilket han inte hade haft i början. Då hade det mest varit som en lek. Han hade lekt med hans känslor. Fått honom att lita på honom.
Simon hade fått reda på saker han inte ville veta, han fick veta vad som hände för flera år sedan. Det som hade gjort så att Filip inte litade på människor längre. Han kände sig verkligen som en hemsk person. Men det var verkligen ingen lögn. För det var han.
Han visste att han skulle behöva prata med Filip om det så snabbt som möjligt, även ifall han visste att det skulle betyda slutet för dem. Han skulle antagligen aldrig hålla om honom igen på samma sätt. Aldrig känna Filips mjuka läppar mot sina. Han skulle aldrig få vara i närheten av honom igen. Filip skulle antagligen inte ens vilja prata med honom längre.
Han hade ljugit för Filip de första veckorna, han behövde säga det. Han visste att han skulle behöva det. Men han ville ha kvar honom.

Simon hade armarna runt Filips smala nakna överkropp. Han svalde hårt. De låg i Simons säng och det var fredagkväll. Genom persiennen såg de hur solen gick ned över horisonten. Det var fint. Men han hade bestämt sig. Han skulle berätta för honom. Det var det enda rätta. Han hade haft det inom sig för länge. Det hade blivit riktigt jobbigt nu. Men han hade i alla fall gjort slut med sin flickvän. Han ville så gärna ha Filip kvar. Just precis så som de hade det nu.
Han kände Filips lugna andetag och han såg hur hans bröstkorg långsamt åkte upp och ner igen. Man såg tydligt hans revben och Simon blundade hastigt och drog ett djupt andetag och andades ut i Filips hår. Han såg de gamla ärren på hans vänsterarm. Det fick honom att må dåligt. Han ville inte att Filip skulle börja igen.
"Vi måste prata." Sa han och svalde hårt. Det skulle förstöra allting. Filip nickade bara som svar så att han skulle fortsätta.
"Jag vet verkligen inte vart jag ska börja. Då jag själv tycker att det här är väldigt jobbigt. Jag förstår inte ens hur jag kan leva med mig själv... Jag har ljugit för dig. Jag skäms verkligen. Du vet hur tveksam jag var i början av vårt förhållande... Jag var sådan för jag gjorde allt för pengar, mina vänner ville att jag skulle göra det och jag gick med på det." Han andades ut. "Men sen när jag tänkte göra slut med dig, då kunde jag inte. För då märkte jag att mina känslor för dig var äkta och att det inte var någonting påhittat. Jag har nog aldrig älskat någon så som jag har älskat dig. Sen så har jag en till sak att bekänna. Tjejen jag kysste.. Det var på riktigt. Det var bara det att jag ville ha dig kvar. Jag vet att det jag berättar kommer förstöra allting... Sen så var jag otrogen.. Medan vi var tillsammans. Men jag har gjort slut med henne för jag vill att du ska förstå att jag aldrig har älskat någon annan. Jag ville bara inte att de skulle veta det.. Så förhållandet med henne var inte på riktigt..." Sa han och han hörde själv vilken idiot han hade varit.

Filip visste inte vad han skulle säga. De första veckorna i deras förhållande hade inte varit på riktigt. Ingenting hade varit på riktigt. Han slet sig ur Simons lösa grepp och drog sedan på sig sin tröja. Han visste inte vad han skulle göra utan såg bara på honom en kort stund. Simon såg verkligen helt förstörd ut med de rödgråtna ögonen.
Filip grät och slog till Simon hårt över kinden, han hade aldrig i hela sitt liv känt sig så lurad. Så förstörd av en person. Han hade varit otrogen och hade haft falska känslor för honom, det var en av de värsta sakerna han hade varit med honom. Han dög inte.
"Snälla Filip. Gå inte." Grät han och sträckte ut handen efter honom. Filip ryggade undan och stack ut ur rummet.
Filip sa ingenting, han ville hem och gråta. Han ville inte visa sig svag egentligen, men det här var för mycket för honom. Han ville bara krypa ned någonstans och gömma sig. Även ifall han älskade honom så kunde han inte förlåta honom. Allt hade varit en jävla lögn som kom fram nu för att Simon inte orkade hålla det inom sig längre. Filip antog att han hade tänkt att hålla det inom sig tills det verkligen inte gick längre.
Han drog på sig sina skor och lämnade huset. Han mådde verkligen illa av den hastiga vändningen som om någon hade vänt hans värld upp och ned. Han snubblade nästan hela tiden då hans ögon var tårfyllda. Han såg knappt trottoaren framför sig. Han blinkade och kände de varma salta tårarna rinna nedför kinderna.
De flesta han gick förbi visste vem han var. Han var bögen, den som skulle försvinna. Filip försökte att svälja tårarna. Det bildades en stor klump i halsen på honom och han torkade ilsket bort tårarna ifrån sina bleka kinder. 

---

Lämna en kommentar! ♥

Filip klev av bussen. Det var inte kallt ute, men det hade varit varmt på bussen och därför så blev det en väldigt stor omställning för hans tunna kropp då han bara hade på sig en tunn jeansjacka som han hade haft sedan två år tillbaka.
Den hade blivit kort i ärmarna, men han vägrade slänga den, han hade haft på sig den då han hade träffat Simon första gången. Han såg ned i marken då han gick uppför backen som skulle leda till skolan. Han hade aldrig gillat den trettio år gamla tegelbyggnaden. Han klev in genom den gråa jändörren som han så många gånger kutat ut igenom för att inte få fullt av snöbollar på sig eller bli mulad.
Ibland så förstod han inte vad han gjort för fel. Men han förstod att han hade gjort fel och det skulle han få igen för.

Filip stod och såg in i det gråa skåpet, han hade ingen aning om vad de skulle ha för lektion. Men han kände att han inte kunde tjäna på det eftersom att han bara tänkte på Simon. Bilden av honom kyssa en tjej, han visste inte ens vad tjejen hette. Men han hade sett hur Simon hade haft ett fast tag om hennes midja och han hade sett en liten tatuering som bestod utav en fjäril. Även ifall han bara hade stått där i några sekunder så hade det lämnat djupa märken i honom.
Han kände sedan en mjuk hand på sin axel och han vände sig hastigt om. Filip såg att Simon stod där, som om ingenting hade hänt.
Filip bara stod och såg på honom, han var så fin. Med det mörka håret som omringade det fina ansiktet med markanta kindben och ett par fina aprikosfärgade läppar.

Simon bara stod och såg på honom innan han strök honom försiktigt över kinden. Filip övervägde en kort stund innan han slog bort Simons hand.
"Tror du inte jag såg dig med den där tjejen eller?" Frågade han irriterat och såg på honom. Det gjorde faktiskt ont i hopnom att han försökte att förneka det som faktiskt hade hänt.
"Nu tror jag att du har fått en väldigt konstig vinkel på det hela. För jag skulle aldrig i hela mitt liv kyssa en tjej. För jag älskar dig Filip." Filip fick gåshud utav hans röst som var ganska dov och vissa ord så blev den alldeles raspig.
"Sen så var det så att vi körde sanning eller konka, jag vet att det låter töntigt. Men jag blev typ tvingad till att vara med. Jag tog ju såklart konka och då fick jag ett kort och på det kortet stod det "kyss tjejen tre steg till vänster" då gjorde jag det. No big deal." Sa Simon och la armarna i kors. Sur över att behöva förklara sig.

Filip kände sig korkad över att han inte hade pratat med honom på hela helgen. På grund utav ett missförstånd? Han skämdes.
"Åh, okej..." Var det enda som kom ur honom, han var faktiskt sjukt arg på sig själv. MEn istället för att tjura så gav han Simon en hård kram. "Förlåt för att jag ignorerade dina sms och sådant." Sa han tyst emot hans bröstkorg.
Simon vred försiktigt upp hans huvud för att låta sina läppar snudda vid hans. Filips hjärta slog ett dubbelslag då han kände Simons mjuka läppar mot sina. Han mådde bra bara av att stå bredvid honom. Han kände hur kinderna hettade och drog sig försiktigt undan. En kille stod och busvisslade. En bit längre bort hörde man hur någon skrek "bögjävlar, ni borde fan dö!" Filip förstod att den personen haft det väldigt svårt hemma, eftersom att han inte förstod att kärlek inte betyder att man blir kär i ett kön, utan man blir kär i personen.

Under lektionen satt han inte ens och tittade ned i matteboken. Han satt och tittade ut igenom fönstret och såg på några ungar som spelade basket.
Han kunde inte låta bli att röra läpparna med fingrarna hela tiden, hans läppar brände fortfarande. Han förstod faktiskt inte att han hade trott så om Simon. Simon, personen han älskade mest av allt levande på jorden.
Filip satt och trummade med pennan mot bänken och fick irriterande blickar utav läraren som hade en genomgång, som han egentligen behövde lyssna på. Men han hade annat att tänka på. Simons leende. Hans vackra leende, då man såg hans raka tänder efter två år med en tandställning som gjort så att de hade fastnat i varandra första gången de kysste varandra. Han kunde inte låta bli att le åt minnet som nu spelades upp innanför hans bleka ögonlock.

Även ifall de hade rett ut missförståndet så kunde Filip inte släppa det, han tyckte att någonting var fel. Simon var verkligen mer bortkopplad än vanligt då han satt i hans knä. Simon hade handen på hans lår och smekte Filips lår ömt.
Filip kände på hans rörelser att någonting var fel. Men han ville inte bråka med honom nu, då hans föräldrar antagligen skulle fråga ut honom med en lampa i ansiktet på honom. Inte för att de hade det, men för honom så kändes det så.
Han kände verkligen på hans förut så ömma rörelser nu var lite hårdare och hackigare på något sätt. Som att han tänkte på något annat. Eller hade någon annan. HAn ville inte tänke tanken som hela tiden for igenom hans huvud.
Filip tog försiktigt Simons hand och kramade om den. En av hans bästa vänner Terese satte sig bredvid dem och suckade tungt då ett utav hennes ex kollade på henne.
"Jag skulle helt klart kunna slå ner honom." Sa Filip. Han var så sjukt arg på hennes ex Samuel, även ifall det var Terese som hade gjort slut så sa han alltid att det var han som hade gjort slut.

---

Lämna gärna en kommentar

Filip låg och såg upp i taket, han kunde verkligen inte somna. Han hade alldeles för mycket att tänka på. Han hade kommit på sin kille med att vara otrogen. Med en tjej.
Filip vred på sig och blundade. Han kände hur tårarna klibbade ihop ögonfransarna då han blundade. Tårarna hade runnit ifrån hans ögon i timmar. Han förstod det verkligen inte.

Han hade alltid trott att de hade haft ett fint förhållande, som ingen kunde förstöra. Men han hade haft fel. Filip öppnade ögonen. Det kändes som att de brann. Han letade frustrerat efter sin mobil i sängen för att kolla på klockan. Det hade bara gått några minuter, det kändes som att det hade gått timmar. Han vred återigen på sig. Vände på täcket och kudden för att få det kalla mot sig.
Tankarna for runt i huvudet på honom och han kunde verkligen inte koncentrera sig på det han ville tänka på. Allt som Simon hade sagt till honom for runt i hans huvud. "Jag älskar dig". "Jag kommer aldrig lämna dig". Alla dessa meningar for omkring i hans huvud.

Nästa dag vaknade Filip av den irriterande singnalen som var hans väckarklocka. När han inte kände mobilen på nattduksbordet så började han febrilt leta efter mobilen i sängen. Som hade hamnat under hans kudde. Han gav ifrån sig en lättad suck och stängde av alarmet för att sedan lägga sig ned i sängen igen. Han sträckte ut armen för att sedan dra upp rullgardinen. Rullgardinen for upp och han la armen hastigt över sina torra ögon. Han stönade av ljuset ifrån fönstret och satte sig upp i sängen.
På hans ben så fanns det märken efter lakanen och små rivmärken då han hade varit så frustrerad dagen före.

Filip suckade tungt när han smuttade på sitt te som hade smak av kanel och ingefära. Allting kändes så värdelöst. Även ifall han bara hade sett dem en kort stund så räckte det för honom. Det han hade sett skulle han inte behövt se. Även ifall Simon var ett år äldre än han själv så hade han tyckte att det funkat väldigt bra. Trots alla kommentarer de gått igenom tillsammans. De hade blivit kallade saker som bögjävlar, folk hade spottat dem i ansiktet. Eller de hade spottat Filip i ansiktet. De hade bara gett Simon konstiga blickar.
Även ifall deras förhållande hade varit väldigt mycket upp och ner den senaste tiden så hade de ändå bara varit tillsammans i tre månader. Ett kvartal.

Filip antog att det var slut mellan dem, i alla fall så skulle han vägra att kyssa Simon igen. Han ville inte ens minnas hur hans läppar hade känts. De hade varit mjuka och en lätt smak av ett vidrigt läppbalsam. Han skrattade till åt sina egna tankar och hans mamma såg på honom med ett höjt ögonbryn, men hon frågade ingenting om hans plötsliga skratt.
"Filip, vill du ha skjuts till skolan idag eller tar du bussen?" Frågade hans mamma och såg på honom med sina mossgröna ögon. Många sa till Filip att han hade fått sin mammas ögon. Det gjorde honom ingenting.
"Jag kan ta bussen, jag lovade att möta Simon." Sa han och bet sig i kinden. Det gjorde ont i honom att säga hans namn. Även ifall det bara var fem helt vanliga bokstäver. Som kunde bilda ordet på personen han fortfarande älskade. Simon.

Filip satt ned i busskuren, han skulle inte möta upp Simon. Men han ville inte åka i samma bil som sin mamma då det bara skulle dyka upp massor av jobbiga frågor som, "Filip hur går det för dig och Simon?". Han ville verkligen inte få de frågorna. Eftersom att han redan hade tillräckligt mycket att tänka på.
Bussen kom körandes och stannade vid busskuren med krossade fönster. Han gick på bussen och betalade med sitt busskort för att sedan sätta sig på den platsen han och Simon brukade sitta på. De brukade sitta på just de sätena och hålla varandras händer. Framför sätet så stod det "Filip jag älskar dig <3", det fick honom nästan att gråta. Det var Simon som hade skrivit det. Han såg det på hur F:et var skrivet. 

---

Kommentera gärna vad ni tycker!