Finns inte

Filip förstod fortfarande inte vad som hade hänt. Han satt bara och såg ut igenom fönstret, allt var så grått. Färglöst. Tomt. Det kändes som att Simon hade sugit ur allt det goda ur honom. Han fick en pappersboll på sig och han försökte att ignorera det även ifall han ville veta vem det var som hade kastat. Vem det var som ville ha hans uppmärksamhet.
Han blundade hårt, han önskade att han inte hade kommit till skolan. Han hade knappt klarat av att se Simons ledsna ögon. Han förstod att han verkligen var ledsen, men det han hade gjort var oförlåteligt.
Han vred lite på sig och såg ett gäng tjejer skratta åt honom, han svalde hårt då han såg att en till person skrattade. Det var Terese. Hade alla bestämt sig för att vända allting emot honom? Han konstaterade att det var så det var.
Men han hade sedan en långtid tillbaka bestämt sig för att aldrig ge upp, han skulle klara allting. Han skulle stå emot allting som störde honom. Alla kommentarer. Glåpord. Slag. Filip skulle klara det här utan Simon. Utan Terese. Han hade motivation. Även ifall han ville ha Simon vid sig så kunde han inte ha det.

Simon visste inte vad han skulle göra, han hade försökt att bli vän med honom igen, men han förstod att Filip aldrig skulle vilja vara med honom längre och det förvånade honom inte. Han ville knappt vara med sig själv längre. Även ifall det bara hade gått några dagar sedan han berättade det så kändes det tomt utan honom. Hans hjärta var iskallt och hade krympt och var bara en hård sten. Han släppte inte in någon av sina vänner, de visste inte ens hur han kände sig. De visste inte hans känslor för Filip. Han log framför dem och skrattade. Sa allt han hade gjort med Filip och de skrattade. De skrattade honom rätt i ansiktet. Åt hans känslor.
Simon låtsades att han inte hade känslor för honom, det värsta var att han visste att Filip hade hört honom säga en del som han verkligen inte ville att han skulle höra. Han hade sagt "Ni skulle ha sett hans jävla ansikte när jag berättade att jag älskade honom." Simon hade skrattat när han hade sagt det. Men han hade bara ljugit för sig själv. Han älskade honom verkligen. Det var ingen lögn.

Filip hade hört vad Simon hade sagt. Det ekade i hans huvud. Egentligen ville han inte tro på det, men det som Simon hade sagt den där fredagen. Det satt kvar i hans huvud. Även ifall han ville ha honom så kunde han inte. Han hade blivit behandlad fel och en sak som var jobbig var att Terese hade vetat om det, att Simon hade varit tillsammans med honom för pengar. De senaste tre månaderna hade han levt i en lögn och de flesta hade vetat att det hade varit så. Filip hade aldrig känt sig så utnyttjad och lurad i hela sitt korta liv. Även ifall han inte hade levt så länge så kände han ändå att han hade hunnit med alldeles för mycket på för kort tid. Han hade vuxit upp alldeles för fort. Varit med om för mycket. Blivit sviken. Sårad. Förstörd. Kommit ur ett beroende. Förlorat en vän. Förlorat. Vunnit.
Filip andades ut och såg ned i golvet framför sig innan han reste sig uppför att gå mot Simon, han var så arg på honom. Han var arg, besviken, ledsen och förstörd.
"Du är så korkad Simon." Sa han och såg in i hans ögon som var helt förtvivlade. Simons vänner såg förvånat på honom innan de knuffade honom mot marken. Stod och sparkade på honom. De sparkade honom hårt i magen och han fick ett slag på ögonbrynet så att det sprack. Blodet rann ned över hans tinning och färgade hans hår rött. Han drog upp händerna för ansiktet och drog knäna mot magen för att skydda sig mot sparkarna.

Simon drog undan dem ifrån honom. Han ville inte att han skulle bli skadad, i alla fall inte mer skadad, han älskade honom fortfarande.
"Sluta." Det var vad han fick fram. Det lät som en väsning de hörde honom inte. Han fick i alla fall bort dem ifrån honom. Han slog till Markus som hade nuffat honom till marken.
"Vad fan är det för fel med dig Simon?!" Sa en utav hans så kallade vänner och torkade blod ifrån munnen med hjälp utav tröjärmen.
Simon skakade på huvudet och bet sig hårt i läppen, han visste inte vad han skulle göra. Det enda han ville göra var att ställa allting till rätta, som han antagligen aldrig skulle kunna göra. Han hjälpte Filip upp och såg på hans ögonbryn. Han var ganska säker på att det skulle behöva fixas. Tejpas ihop.

De satt i Filips säng och Simon hade ett vått papper som han blötte i ett glas, han torkade honom försiktigt över kindbenet. Simon såg på Filip. Han hade aldrig sett honom så förstörd som nu. Blodet hade gjort så att håret klibbade mot hans kind och han torkade försiktigt bort blodet med en bit papper som han hade fuktat i vatten. Han var tvungen att byta flera gånger för att det skulle försvinna. Han hade tejpat ihop det och torkat bort blodet som hade varit på hans tinning, han såg plötsligt mycket finare ut. Men leendet som hade funnits på hans läppar för bara några dagar sedan var försvunnet och Filip kollade inte ens på honom. Utan han satt bara och stirrade in i den ljusgråa väggen.
Simon la pappret åt sidan och vred på huvudet för att försöka se hans tårfyllda ögon, det var hans fel. Allt var hans fel.
"Jag vet att jag har gjort fel och att jag har betett mig som en idiot. Men du måste förstå att jag inte trodde att jag skulle få riktiga känslor för dig. Men jag hade fel och jag är verkligen ledsen för det. Men jag tror inte att du förstår hur mycket jag ångrar mig." Sa Simon och skakade på huvudet åt sig själv. Han var så patetisk.
"Jag vet att du vet det. Men jag fattar inte att du gick med på det. Att göra det för pengar. Jag har en så stor lust att försvinna så du vet inte." Sa Filip och såg på honom med sina blanka ögon. "Sen så visste Terese allt det här och du fattar inte." Sa han och bet sig löst i läppen för att hindra tårarna.
"Jag vill inte att du ska må dåligt Filip och jag är verkligen ledsen, jag borde inte ha gjort så." Sa Simon och gav honom en mjuk kram för att visa att han verkligen ångrade sig.
Han kände Filips armar om sin kropp och han drog ett djupt andetag. Filip var verkligen underbar. Han trodde faktiskt inte att han skulle krama tillbaka. Men när han gjorde det så kändes det bra.
"Förlåt." Mumlade han mot hans hals och gav honom en mjuk kyss där för att förtydliga det ytterligare. Egentligen förstod han inte att Filip hade förlåtit honom. Eller i alla fall kändes det som det. Då Filip lät honom vara nära.

Simon låg med armarna om Filip, de hade inte pratat om det som hade hänt i skolan. Det enda som faktiskt hade hänt var att Filip hade förlåtit honom och gett honom en andra chans då han hade suttit och förklarat sig för honom.
"Jag älskar dig." Viskade Simon i Filips höra. Han kunde höra att han fnös men sa ingenting då han bara strök honom över kinden. Filip var så fin med du ljusa ögonen och det rödaktiga håret.
"Jag älskar dig också." Sa han och pressade ansiktet mjukt mot hans hand, det kändes som att allt var som vanligt. Men orden ekade fortfarande i hans huvud och Tereses leende var fortfarande kvar på hans näthinna.  

---