Finns inte

Filip låg och såg upp i taket, han kunde verkligen inte somna. Han hade alldeles för mycket att tänka på. Han hade kommit på sin kille med att vara otrogen. Med en tjej.
Filip vred på sig och blundade. Han kände hur tårarna klibbade ihop ögonfransarna då han blundade. Tårarna hade runnit ifrån hans ögon i timmar. Han förstod det verkligen inte.

Han hade alltid trott att de hade haft ett fint förhållande, som ingen kunde förstöra. Men han hade haft fel. Filip öppnade ögonen. Det kändes som att de brann. Han letade frustrerat efter sin mobil i sängen för att kolla på klockan. Det hade bara gått några minuter, det kändes som att det hade gått timmar. Han vred återigen på sig. Vände på täcket och kudden för att få det kalla mot sig.
Tankarna for runt i huvudet på honom och han kunde verkligen inte koncentrera sig på det han ville tänka på. Allt som Simon hade sagt till honom for runt i hans huvud. "Jag älskar dig". "Jag kommer aldrig lämna dig". Alla dessa meningar for omkring i hans huvud.

Nästa dag vaknade Filip av den irriterande singnalen som var hans väckarklocka. När han inte kände mobilen på nattduksbordet så började han febrilt leta efter mobilen i sängen. Som hade hamnat under hans kudde. Han gav ifrån sig en lättad suck och stängde av alarmet för att sedan lägga sig ned i sängen igen. Han sträckte ut armen för att sedan dra upp rullgardinen. Rullgardinen for upp och han la armen hastigt över sina torra ögon. Han stönade av ljuset ifrån fönstret och satte sig upp i sängen.
På hans ben så fanns det märken efter lakanen och små rivmärken då han hade varit så frustrerad dagen före.

Filip suckade tungt när han smuttade på sitt te som hade smak av kanel och ingefära. Allting kändes så värdelöst. Även ifall han bara hade sett dem en kort stund så räckte det för honom. Det han hade sett skulle han inte behövt se. Även ifall Simon var ett år äldre än han själv så hade han tyckte att det funkat väldigt bra. Trots alla kommentarer de gått igenom tillsammans. De hade blivit kallade saker som bögjävlar, folk hade spottat dem i ansiktet. Eller de hade spottat Filip i ansiktet. De hade bara gett Simon konstiga blickar.
Även ifall deras förhållande hade varit väldigt mycket upp och ner den senaste tiden så hade de ändå bara varit tillsammans i tre månader. Ett kvartal.

Filip antog att det var slut mellan dem, i alla fall så skulle han vägra att kyssa Simon igen. Han ville inte ens minnas hur hans läppar hade känts. De hade varit mjuka och en lätt smak av ett vidrigt läppbalsam. Han skrattade till åt sina egna tankar och hans mamma såg på honom med ett höjt ögonbryn, men hon frågade ingenting om hans plötsliga skratt.
"Filip, vill du ha skjuts till skolan idag eller tar du bussen?" Frågade hans mamma och såg på honom med sina mossgröna ögon. Många sa till Filip att han hade fått sin mammas ögon. Det gjorde honom ingenting.
"Jag kan ta bussen, jag lovade att möta Simon." Sa han och bet sig i kinden. Det gjorde ont i honom att säga hans namn. Även ifall det bara var fem helt vanliga bokstäver. Som kunde bilda ordet på personen han fortfarande älskade. Simon.

Filip satt ned i busskuren, han skulle inte möta upp Simon. Men han ville inte åka i samma bil som sin mamma då det bara skulle dyka upp massor av jobbiga frågor som, "Filip hur går det för dig och Simon?". Han ville verkligen inte få de frågorna. Eftersom att han redan hade tillräckligt mycket att tänka på.
Bussen kom körandes och stannade vid busskuren med krossade fönster. Han gick på bussen och betalade med sitt busskort för att sedan sätta sig på den platsen han och Simon brukade sitta på. De brukade sitta på just de sätena och hålla varandras händer. Framför sätet så stod det "Filip jag älskar dig <3", det fick honom nästan att gråta. Det var Simon som hade skrivit det. Han såg det på hur F:et var skrivet. 

---

Kommentera gärna vad ni tycker!