Gay ~ 4
Kategori: Infinity
Filip såg på sig själv i spegeln, hans ögon var rödgråtna, han hade gråtit i timmar. Han visste att det var okej att gråta. Men han kände sig så korkad. Han hade lämnat Simon. Men han förtjänade det. Han hade blivit tillsammans med honom på grund utav pengar. Han hade blivit utnyttjad. Det fick honom att vilja kräkas. Han kastade en blick på rakhyveln som låg på hyllan framför honom. Nej. Även ifall suget efter det var starkt så stod han emot det. Han kunde inte svika sina vänner eller familj. Hanj hade slutat för deras skull och han skulle inte börja igen. Han svalde hårt och såg återigen upp på sitt ansikte i spegeln. Det var tomt. Det fanns ingenting kvar. De blåa ögonen var blanka och hans näsa var slank och en ensam tår hängde på hans nästipp. Han torkade ilsket bort den och grep om handfatetskanter för att få bort ilskan. Han tappade långsamt känseln i fingertopparna. Han släppte taget om handfatet och var nära på att slå händerna mot speln. Men istället så tryckte han händerna försiktigt mot den svala ytan.
Han tog bort händerna och såg på avtrycken han hade lämnat på spegeln, han fanns faktiskt och han hade lämnat två spår efter sig. Det var ingen dröm.
Simon förstod inte ens vad han hade gjort, han hade förstört allting. Varför hade han inte låtit det vara? Han bet sig hårt i läppen. Han hade aldrig känt sig så korkad som just då. Han blinkade hastigt för att få bort tårarna som hängde på hans ögonfransar. Han skakade på huvudet och tog tag i sitt mörka hår. Bilderna av Filips leende for förbi hans ögon och hur hans ansikte sedan hade ändrats. Han hade aldrig sett Filip sådan. Han hade sett helt förstörd ut, han hade verkligen blivit besviken. Men han var besviken på sig själv också och han förstod inte hur han bara hade låtit honom gå. Han hade vetat det hela tiden att det skulle bli såhär. Att han skulle bli ensam på grund utav sina egna korkade misstag som inte gick att ångra.
Han reste sig uppifrån sängen och drog på sig Filips tröja som han hade lämnat kvar. Det var en stickad tröja som var alldeles förstor för Filip. Han andades in doften av honom och hade en känsla av att det aldrig skulle fixa sig. Doften av Filip lugnade honom, men han kunde fortfrande inte förstå att han hade sagt det. Tårarna rann ned längs hans kinder och rann sedan ned på tröjan för att sedan stanna i ett veck. Ytspänningen sprack och tåren förvann ned i tröjan och bildade en liten våt fläck.
Filip var på ruta ett. Han låg och såg upp i taket, allt han såg fick honom att tänka på vad Simon hade sagt. Han kände sig så dum. Det hade inte varit på riktigt och han hade inte sätt det. Han hade bara trott att han hade hittat sitt rätta ja och ville ha honom som den han var. Men han hade haft fel. Det enda som spelade någon roll hade varit pengarna. Nu önskade han faktiskt att Simon inte hade sagt någonting om det. Eftersom att nu skulle han behöva utstå all mobbning på nytt. Så som han hade fått göra i flera år och nu skulle det komma över honom, som regn. Glåpord. Förolämpningar. Sådant som skolan så många gånger försökt förhindra, men sådant som alltid kom tillbaka. Han var det förlorade lammet.
Han hade aldrig känt den riktiga Simon eller han hade i alla fall fått en känsla av det. Han hade bara fått se den Simon som ingen annan hade fått se. Den sidan av honom då han var snäll, visade känslor och var den personen Filip ville att han skulle vara. Men den sidan skulle antagligen aldrig komma tillbaka då den sidan ifrån början bara hade varit ett tunt lager plast om honom för att han skulle få lite pengar.
Simon visste verkligen inte vad han skulle göra, han hade skrivit flera meddelanden som han inte hade skickat. Han visste att Filip inte skulle svara. Han hade betett sig så korkat och det förvånade honom inte ifall Filip aldrig skulle vilja se på honom igen. Han hade förlorat en person som han verkligen älskade. Hans leende. Skratt. Lena hår. Personlighet. De nätterna då de hade pratat på mobilen i flera timmar utan att dölja någonting för varandra. Skratta åt varandras upplevelser. Bara prata med varandra. Men de kvällarna skulle vara förbi. Han hade faktiskt aldrig känt sig så skyldig som han nu gjorde. Han hade varit otrogen, ljugit och haft falska känslor för honom.
Simon önskade att han inte hade sagt det, då skulle allt vara som möjligt och han skulle ligga och krama om Filip. Känna Filips varma kropp mot sin. Höra hans lugna andetag. Han blundade hårt, men när han blundade så såg han bara Filips blick som sa att han var korkad och att han var besviken. Han slog till sig själv på käften och såg ut igenom fönstret där bilarna åkte förbi och gav ifrån sig ett stelt ljus. Ljuset ifrån vägen syntes på väggarna på hans rum. De var mörka och sedan ljusa och sedan mörka igen.
Det var måndag morgon. Han hade fått massor av meddelanden av Simon på mobilen och han hade ringt minst tre gånger i timmen. Filip hade inte orkat svara. Han ville inte höra hans röst som antagligen skulle vara lite smått raspig efter alla tårarna som hade förtärt hans nätter. Det var i alla fall vad som hade stått i hans sms med andra ord. Filip hade stängt av sin mobil, även ifall det var fegt av honom så ville han inte att Simon skulle ringa eller skicka fler meddelanden.
Filip gick nedför trappan han hade på sig en stor stickad tröja som gick ned en bra bit på hans smala lår och hans ben var prydda av ett par svarta lagom tajta jeans. Hans mamma satt i köket och såg oroligt på honom när han kom nerdför trappan.
"Hur är det?" Frågade hon och reste sig upp ifrån stolen i köket för att gå fram till honom och se på honom med sina mossgröna ögon. Egentligen så ville han inte säga någonting till henne. Men han visste att hon antagligen skulle få reda på det förr eller senare.
"Simon och jag bråkar bara, det är ingenting annat." Sa han och såg ned på sina fötter, så som han brukade göra när han var nervös, på dåligt humör, ljög eller inte ville se på någon.
När Filip kom in i skolan så kändes det som att han inte kunde andas. Det var som ett tryck över bröstet. Han skulle se Simon igen för första gången på tre dagar. Han visste inte ifall Simon skulle vilja prata med honom om i fredags eller ifall han skulle bli ignorerad. Han hoppades nästan på att bli ignorerad.
Men när han stod vid sitt skåp så kom Simon direkt. Filip såg bara på honom innan han kände Simons armar runt sig. Han sköt hastigt bort honom. Ville inte känna hans kropp.
"Jag vet att det jag gjorde var fel. Kan vi inte bara dra ett streck över det här?" Sa Simon frågande om såg på honom och bet sig i läppen. Filip ville så gärna förlåta honom. Men han kunde inte, för det han hade gjort var fel. Han skakade på huvudet.
"Jag kan inte förlåta dig." Sa Filip och såg bort för att inte börja gråta, han hatade att gråta i skolan. Absolut inför flera.
Filip ville känna hans närhet, men han ville inte känns närheten av en lögnare. Personen som han älskade.
