Det skulle vara en lögn ifall jag inte skrev att Bon Iver var ett av mina favoritband. Deras musik är helt fantastisk och man sjunker bara in i deras texter. Det är som att man drunknar och deras låtar framkallar olika känslor, känslorna bara flödar och man vill inte sluta lyssna på dem. Så ifall ni inte har lyssnat på dem så tycker jag helt klart att ni ska göra det. Fast jag kan säga såhär, han har en väldigt annorlunda sångröst, så ni alla kanske inte gillar bandet. Men ge skivan ett försök.
Min favoritlåt på den här skivan är en låt som heter Holocene, fast hela skivan är underbar, så egentligen är det svårt att säga vilken låt som är bäst, men jag älskar verkligen lugnet som skivan sprider.
Jag har tänkt på vad jag ska göra på lovet som är vecka åtta. Och jag har kommit fram till att jag ska han Star Wats maraton och se klart säsong 3 på GoT, jo jag är en nörd. Tja.
Simon hade inte varit hos Filip på en vecka, han hade heller inte kunnat kontakta honom då han inte haft tillgång till sin mobil, samt att Filip inte hade varit i skolan och det oroade honom, eller det skrämde honom rättare sagt. Tänk ifall han hade gjort något? Det var det som for igenom hans huvud hela tiden. Oron gjorde honom illamående. Han stod utanför Filips hus och kände den starka pulsen i öronen. Han höjde handen för att knacka på dörren. Hans mamma öppade dörren och såg på honom, hon såg så ledsen ut, verkligen ömtålig. ”Åh, Simon.” Sa hon och såg på honom, man såg att hon snart skulle börja gråta. ”Är Filip hemma?” Frågade Simon och såg över hennes axel, nu var han verkligen rädd. För ifall Filip var hemma så skulle han komma nu och säga hej, samt krama om honom. ”Jag är ledsen för att säga det här, men jag vet inte var han är någonstans. Men jag tror att han har tagit livet av sig.” Snyftade hon och torkade tårarna som nu rann längs hennes kinder. Simon hörde nu bara pulsen i öronen och han kände sig svimfärdig. Nej. Det här fick inte vara sant. Han fick inte vara borta, inte hans Filip. Nej. ”Han lämnade allting hemma, plånbok, mobil, pass. Allting.” Grät hon och såg på Simon. Han grät inte, det var som att någon hade byggt en mur, som att det inte kopplade. Det kunde inte vara så.
Filip gick långsamt längs en stig, han letade efter ett bra ställe att göra det på. Han kunde knappt förstå att han skulle göra det. Han mötte några människor, de kände inte igen honom, vilket var bra, enligt honom. Det enda han faktiskt hade med sig var sitt brev, samt att han hade lämnat ett brev hemma också.
Jag klarar inte av det här längre. Jag vet inte hur man ska beskriva det här. Men det blir bäst såhär. Jag känner mig inte viktig. Jag är bara en litet sandkorn på en strand. Ni kommer att klara er fint utan mig. För det här kommer vara det sista ni får se av mig. Det här är vad jag förtjänar, jag förtjänar inget mer.
Det här är inte mycket för att vara ett brev. Men vad kan man skriva? Hejdå, jag kommer alltid att älska er. Ni kommer alltid att leva inom mig, trots att jag är död. Det här är det bästa. Känn ingen skuld! Jag kommer sakna er.
Det beskedet Simon fick den dagen de hittade Filip hängandes i ett träd, det var det värsta han hade varit med om. Hans hjärta slutade nästan att slå och det fanns ingenting han kunde säga. Han kände sig skyldig, för när han fick tillbaka sin mobil började han gråta. Han hade flera missade samtal ifrån Filip samt flera sms. Han mådde illa, allt kändes overkligt och han ville bara dö. Men Filip skulle ringa honom snart, det här var bara ett sjukt skämt. Han skulle ju snart komma och säga till honom att han älskade honom, det var ingenting annat än ett sjukt skämt. Men Filip var borta och skulle aldrig komma tillbaka. Han var död. Han hade tagit sitt liv och lämnat honom kvar.
