Finns inte

Filip klev av bussen. Det var inte kallt ute, men det hade varit varmt på bussen och därför så blev det en väldigt stor omställning för hans tunna kropp då han bara hade på sig en tunn jeansjacka som han hade haft sedan två år tillbaka.
Den hade blivit kort i ärmarna, men han vägrade slänga den, han hade haft på sig den då han hade träffat Simon första gången. Han såg ned i marken då han gick uppför backen som skulle leda till skolan. Han hade aldrig gillat den trettio år gamla tegelbyggnaden. Han klev in genom den gråa jändörren som han så många gånger kutat ut igenom för att inte få fullt av snöbollar på sig eller bli mulad.
Ibland så förstod han inte vad han gjort för fel. Men han förstod att han hade gjort fel och det skulle han få igen för.

Filip stod och såg in i det gråa skåpet, han hade ingen aning om vad de skulle ha för lektion. Men han kände att han inte kunde tjäna på det eftersom att han bara tänkte på Simon. Bilden av honom kyssa en tjej, han visste inte ens vad tjejen hette. Men han hade sett hur Simon hade haft ett fast tag om hennes midja och han hade sett en liten tatuering som bestod utav en fjäril. Även ifall han bara hade stått där i några sekunder så hade det lämnat djupa märken i honom.
Han kände sedan en mjuk hand på sin axel och han vände sig hastigt om. Filip såg att Simon stod där, som om ingenting hade hänt.
Filip bara stod och såg på honom, han var så fin. Med det mörka håret som omringade det fina ansiktet med markanta kindben och ett par fina aprikosfärgade läppar.

Simon bara stod och såg på honom innan han strök honom försiktigt över kinden. Filip övervägde en kort stund innan han slog bort Simons hand.
"Tror du inte jag såg dig med den där tjejen eller?" Frågade han irriterat och såg på honom. Det gjorde faktiskt ont i hopnom att han försökte att förneka det som faktiskt hade hänt.
"Nu tror jag att du har fått en väldigt konstig vinkel på det hela. För jag skulle aldrig i hela mitt liv kyssa en tjej. För jag älskar dig Filip." Filip fick gåshud utav hans röst som var ganska dov och vissa ord så blev den alldeles raspig.
"Sen så var det så att vi körde sanning eller konka, jag vet att det låter töntigt. Men jag blev typ tvingad till att vara med. Jag tog ju såklart konka och då fick jag ett kort och på det kortet stod det "kyss tjejen tre steg till vänster" då gjorde jag det. No big deal." Sa Simon och la armarna i kors. Sur över att behöva förklara sig.

Filip kände sig korkad över att han inte hade pratat med honom på hela helgen. På grund utav ett missförstånd? Han skämdes.
"Åh, okej..." Var det enda som kom ur honom, han var faktiskt sjukt arg på sig själv. MEn istället för att tjura så gav han Simon en hård kram. "Förlåt för att jag ignorerade dina sms och sådant." Sa han tyst emot hans bröstkorg.
Simon vred försiktigt upp hans huvud för att låta sina läppar snudda vid hans. Filips hjärta slog ett dubbelslag då han kände Simons mjuka läppar mot sina. Han mådde bra bara av att stå bredvid honom. Han kände hur kinderna hettade och drog sig försiktigt undan. En kille stod och busvisslade. En bit längre bort hörde man hur någon skrek "bögjävlar, ni borde fan dö!" Filip förstod att den personen haft det väldigt svårt hemma, eftersom att han inte förstod att kärlek inte betyder att man blir kär i ett kön, utan man blir kär i personen.

Under lektionen satt han inte ens och tittade ned i matteboken. Han satt och tittade ut igenom fönstret och såg på några ungar som spelade basket.
Han kunde inte låta bli att röra läpparna med fingrarna hela tiden, hans läppar brände fortfarande. Han förstod faktiskt inte att han hade trott så om Simon. Simon, personen han älskade mest av allt levande på jorden.
Filip satt och trummade med pennan mot bänken och fick irriterande blickar utav läraren som hade en genomgång, som han egentligen behövde lyssna på. Men han hade annat att tänka på. Simons leende. Hans vackra leende, då man såg hans raka tänder efter två år med en tandställning som gjort så att de hade fastnat i varandra första gången de kysste varandra. Han kunde inte låta bli att le åt minnet som nu spelades upp innanför hans bleka ögonlock.

Även ifall de hade rett ut missförståndet så kunde Filip inte släppa det, han tyckte att någonting var fel. Simon var verkligen mer bortkopplad än vanligt då han satt i hans knä. Simon hade handen på hans lår och smekte Filips lår ömt.
Filip kände på hans rörelser att någonting var fel. Men han ville inte bråka med honom nu, då hans föräldrar antagligen skulle fråga ut honom med en lampa i ansiktet på honom. Inte för att de hade det, men för honom så kändes det så.
Han kände verkligen på hans förut så ömma rörelser nu var lite hårdare och hackigare på något sätt. Som att han tänkte på något annat. Eller hade någon annan. HAn ville inte tänke tanken som hela tiden for igenom hans huvud.
Filip tog försiktigt Simons hand och kramade om den. En av hans bästa vänner Terese satte sig bredvid dem och suckade tungt då ett utav hennes ex kollade på henne.
"Jag skulle helt klart kunna slå ner honom." Sa Filip. Han var så sjukt arg på hennes ex Samuel, även ifall det var Terese som hade gjort slut så sa han alltid att det var han som hade gjort slut.

---

Lämna gärna en kommentar