The future ~ 1
Kategori: Infinity
Julian såg ut igenom fönstret, det var mörkt ute och månen sken över den släckta staden, alla hade blivit mer måna om miljön. Alla ville att det skulle hålla, ingen ville att växthuseffekten skulle bli värre än det redan var. Men det var svårt att förhindra en process som redan skett.
Längs vägarna så fanns olika elstationer utplacerade och bilar stod och laddades, ibland gav en bil ifrån sig ett ljud, för att visa att den var färdigladdad. Bilen kopplade då ur sig själv för att inte slösa på energin. Bilarna höll bara ett visst antal timmar, men då bilen inte rörde sig eller inte var påslagen så klarade sig de flesta bilarna i 34 timmar.
Julian som var född på det tidiga 2000-talet hade följt med om miljöns utveckling och hur de hade förhindrat Grönland ifrån smälta mer än vad ön redan gjort. De hade satt upp maskiner som skulle hålla isen ifrån att smälta, alltså förhindra temperaturen ifrån att stiga över noll och maskinerna drevs på solenergi för att spara så mycket av energin som möjligt.
Alla människor försökte ta hand om den energin som fanns, men såklart så finns det ju alltid några som vill få mer än andra och försöker därför stjäla energi ifrån andra.
När dessa människor fångas så blir de utskickade till en planet som heter Hiteteus, denna planet var länge okänd för människorna, men då teleskopet Motaste skickades ut i rymden så fick de syn på en ytterst liten gasplanet, dit skickas nu människorna som stjäl energi.
Energin är det enda som gör att planeten fungerar som den ska, utan den så skulle det bli fullkomlig kaos.
Julian vred sig om i sängen och sträckte på sig, det knäppte till hans rygg och han pojkvän Killian ryckte till av knäppet ifrån Julians rygg.
”Vad ska du göra nu?” Frågade han och gnuggade sömnen ur ögonen för att sedan ta sina glasögon ifrån bordet för att kunna se på honom ordentligt. Han kastade en blick på digitalklockan på nattduksbordet. ”Klockan är ju bara fyra.” Mumlade han och föll tillbaka med huvudet mot kudden.
”Jag vet älskling, men du vet att det är söndag idag och då så ska vi fixa lite grejer på jobbet. Städa och sådant vet du.” Sa Julian ironiskt och stoppade ned en pistol i skärpet på sina svarta byxor.
”Varför ska allt göras på söndagar egentligen?” Sa Killian och la ifrån sig sina glasögon. ”Innan du går så ska jag faktiskt ha en kyss.” Sa han och höll sig uppe med ena armbågen.
Julian log mot honom och lutade sig ned över honom för att ge honom en mjuk kyss. Killian lade sin fria hand på hans kind och drog sig sedan undan.
”Lova mig att du är försiktig.” Sa han och såg på honom med sina bruna ögon och just precis den blicken som Julian älskade mer än allt annat.
”Jag lovar.” Sa Julian och strök honom över kinden. ”Vi ses om ett tag då.” Sa han och smet ut ifrån sovrummet.
Dock skulle det bli sista gången på tre år som Killian skulle få se honom.
Julian kom till jobbet och ovanligt nog så var det ingen på kontoret, det var helt tyst och det fanns ingen i närheten.
”Hallå?” Ropade han och såg sig omkring, det här var inte normalt och nej, det var det inte. För det sista han såg var att han fick en svart påse dragen över huvudet. Han fick flera slag i huvudet och förlorade medvetandet, han blev sedan dragen till en svart skåpbil där flera ifrån kontoret redan var.
Killian gick oroligt runt i lägenheten som han delade med Julian, han började verkligen bli orolig nu. För ifall Julian skulle komma senare ifrån jobbet, då skulle han ha ringt, men nu ringde han inte och han hade sagt att han skulle komma hem på en gång, samt att han skulle vara försiktig. Men nu så visste han inte längre. Hans puls var högre än vanligt och han andades snabbare. Det kändes inte bra och det kändes som att någon hindrade hans hjärta ifrån att slå ordentligt, det kändes instängt, dock så förstod han inte hur det kunde kännas så.
Killian ryckte till då det knackade på dörren, han hoppades på att det var Julian, dock så brukade han aldrig knacka, vilket gjorde att han förlorade hoppet på att det var han. Men ändå så tvingade han sig att gå och öppna.
Han tog bort de onödigt många låsen och öppnade dörren, de som stod där var ifrån polisen och det gjorde honom skräckslagen.
”Vad har hänt?” Frågade han och klev åtsidan så att de skulle kunna komma in. Hans puls slog snabbare än vanligt då han såg polismännens ansikten.
”De som jobbar på poliskontoret här i staden har råkat ut för en ansiktsskiftare.” Sa en av männen och såg på honom.
Killian kunde inte låta bli att gapa, en ansiktsskiftare? Det var inte möjligt.
”Vi kommer höra av oss då vi får reda på något mer.” Sa den andre och de lämnade honom sedan.
Killian förstod inte hur han skulle reagera, han var så sjukt chockad, det här måste vara en sjuk dröm, det var i alla fall vad som for igenom hans huvud.
Ansiktsskiftaren vid namn Kajmak såg på människorna framför sig, de var vettskrämda, han såg det i deras ansikten, de var livrädda. Men han förstod varför, för han stal ansikten och de ansiktena han stal skulle aldrig någonsin försvinna ur honom. Hans ansikte förändrades och han såg ut precis som Julian, det mörkbruna, lite tufsiga håret efter morgonen och de isblåa ögonen, den markerade käken och de markanta kindbenen.
Mannen som var framför honom såg skräckslagen ut och Kajmak tog hans ansikte och mannen skrek av den plötsliga smärtan då hans celler kopierades, liksom fördubblades och Kajmaks ansikte tog form och speglade smärta och rädsla.
1 år senare
Julian var fortfarande fast med de andra människorna ifrån kontoret, de var instängda i ett svart rum, folk dog lite då och då och de kunde inte göra något annat än att se på, de fick se människor dö och ruttna i rummet. En gång i månaden så drog de ut de döda människorna och de kastades i havet. Där de sedan aldrig skulle hittas, där skulle de lösas upp och bara flyta runt i havet, aldrig hittas igen.
Det stank av död i det trånga utrymmet och alla var tysta, de väntade bara på att dö. De fick knappt aldrig någon mat av ansiktsskiftaren som såg ut som en människa, vilket det också var, dock så var den här människan muterad. Dess skelett kunde byta form och ansiktet kunde förändras. Det var skrämmande att se den här förändringen.
Längs vägarna så fanns olika elstationer utplacerade och bilar stod och laddades, ibland gav en bil ifrån sig ett ljud, för att visa att den var färdigladdad. Bilen kopplade då ur sig själv för att inte slösa på energin. Bilarna höll bara ett visst antal timmar, men då bilen inte rörde sig eller inte var påslagen så klarade sig de flesta bilarna i 34 timmar.
Julian som var född på det tidiga 2000-talet hade följt med om miljöns utveckling och hur de hade förhindrat Grönland ifrån smälta mer än vad ön redan gjort. De hade satt upp maskiner som skulle hålla isen ifrån att smälta, alltså förhindra temperaturen ifrån att stiga över noll och maskinerna drevs på solenergi för att spara så mycket av energin som möjligt.
Alla människor försökte ta hand om den energin som fanns, men såklart så finns det ju alltid några som vill få mer än andra och försöker därför stjäla energi ifrån andra.
När dessa människor fångas så blir de utskickade till en planet som heter Hiteteus, denna planet var länge okänd för människorna, men då teleskopet Motaste skickades ut i rymden så fick de syn på en ytterst liten gasplanet, dit skickas nu människorna som stjäl energi.
Energin är det enda som gör att planeten fungerar som den ska, utan den så skulle det bli fullkomlig kaos.
Julian vred sig om i sängen och sträckte på sig, det knäppte till hans rygg och han pojkvän Killian ryckte till av knäppet ifrån Julians rygg.
”Vad ska du göra nu?” Frågade han och gnuggade sömnen ur ögonen för att sedan ta sina glasögon ifrån bordet för att kunna se på honom ordentligt. Han kastade en blick på digitalklockan på nattduksbordet. ”Klockan är ju bara fyra.” Mumlade han och föll tillbaka med huvudet mot kudden.
”Jag vet älskling, men du vet att det är söndag idag och då så ska vi fixa lite grejer på jobbet. Städa och sådant vet du.” Sa Julian ironiskt och stoppade ned en pistol i skärpet på sina svarta byxor.
”Varför ska allt göras på söndagar egentligen?” Sa Killian och la ifrån sig sina glasögon. ”Innan du går så ska jag faktiskt ha en kyss.” Sa han och höll sig uppe med ena armbågen.
Julian log mot honom och lutade sig ned över honom för att ge honom en mjuk kyss. Killian lade sin fria hand på hans kind och drog sig sedan undan.
”Lova mig att du är försiktig.” Sa han och såg på honom med sina bruna ögon och just precis den blicken som Julian älskade mer än allt annat.
”Jag lovar.” Sa Julian och strök honom över kinden. ”Vi ses om ett tag då.” Sa han och smet ut ifrån sovrummet.
Dock skulle det bli sista gången på tre år som Killian skulle få se honom.
Julian kom till jobbet och ovanligt nog så var det ingen på kontoret, det var helt tyst och det fanns ingen i närheten.
”Hallå?” Ropade han och såg sig omkring, det här var inte normalt och nej, det var det inte. För det sista han såg var att han fick en svart påse dragen över huvudet. Han fick flera slag i huvudet och förlorade medvetandet, han blev sedan dragen till en svart skåpbil där flera ifrån kontoret redan var.
Killian gick oroligt runt i lägenheten som han delade med Julian, han började verkligen bli orolig nu. För ifall Julian skulle komma senare ifrån jobbet, då skulle han ha ringt, men nu ringde han inte och han hade sagt att han skulle komma hem på en gång, samt att han skulle vara försiktig. Men nu så visste han inte längre. Hans puls var högre än vanligt och han andades snabbare. Det kändes inte bra och det kändes som att någon hindrade hans hjärta ifrån att slå ordentligt, det kändes instängt, dock så förstod han inte hur det kunde kännas så.
Killian ryckte till då det knackade på dörren, han hoppades på att det var Julian, dock så brukade han aldrig knacka, vilket gjorde att han förlorade hoppet på att det var han. Men ändå så tvingade han sig att gå och öppna.
Han tog bort de onödigt många låsen och öppnade dörren, de som stod där var ifrån polisen och det gjorde honom skräckslagen.
”Vad har hänt?” Frågade han och klev åtsidan så att de skulle kunna komma in. Hans puls slog snabbare än vanligt då han såg polismännens ansikten.
”De som jobbar på poliskontoret här i staden har råkat ut för en ansiktsskiftare.” Sa en av männen och såg på honom.
Killian kunde inte låta bli att gapa, en ansiktsskiftare? Det var inte möjligt.
”Vi kommer höra av oss då vi får reda på något mer.” Sa den andre och de lämnade honom sedan.
Killian förstod inte hur han skulle reagera, han var så sjukt chockad, det här måste vara en sjuk dröm, det var i alla fall vad som for igenom hans huvud.
Ansiktsskiftaren vid namn Kajmak såg på människorna framför sig, de var vettskrämda, han såg det i deras ansikten, de var livrädda. Men han förstod varför, för han stal ansikten och de ansiktena han stal skulle aldrig någonsin försvinna ur honom. Hans ansikte förändrades och han såg ut precis som Julian, det mörkbruna, lite tufsiga håret efter morgonen och de isblåa ögonen, den markerade käken och de markanta kindbenen.
Mannen som var framför honom såg skräckslagen ut och Kajmak tog hans ansikte och mannen skrek av den plötsliga smärtan då hans celler kopierades, liksom fördubblades och Kajmaks ansikte tog form och speglade smärta och rädsla.
1 år senare
Julian var fortfarande fast med de andra människorna ifrån kontoret, de var instängda i ett svart rum, folk dog lite då och då och de kunde inte göra något annat än att se på, de fick se människor dö och ruttna i rummet. En gång i månaden så drog de ut de döda människorna och de kastades i havet. Där de sedan aldrig skulle hittas, där skulle de lösas upp och bara flyta runt i havet, aldrig hittas igen.
Det stank av död i det trånga utrymmet och alla var tysta, de väntade bara på att dö. De fick knappt aldrig någon mat av ansiktsskiftaren som såg ut som en människa, vilket det också var, dock så var den här människan muterad. Dess skelett kunde byta form och ansiktet kunde förändras. Det var skrämmande att se den här förändringen.
