Finns inte

Filip bet sig hårt i läppen, det var fortfarande mörkt ute. Han hade vaknat flera gånger, han antog att det var på grund av nervositet. Nu var han verkligen rädd för att allt skulle förstöras igen, men nu så trodde han verkligen på Simon. Nu var det på riktigt. Han skulle aldrig låta Simon gå, nu var de tillsammans på riktigt. Ingen skulle kunna sära på dem. Förutom döden som inte skulle kunna komma då de var alldeles för unga för att tänka på det. I alla fall så var det det han hoppades på.
Filip vred på sig så att han skulle kunna se Simons vackra ansikte. Ljuset ifrån lyktstolparna utanför gjorde så att man tydligt såg hans markerade käkben och markanta ögonbryn. Han var så fin och Simon var hans och skulle förbli det.

Simon vaknade av att alarmet ringde, det var Filip som hade satt igång alarmet.
"Godmorgon." Sa han och sträckte på sig, det knäppte i hans rygg och han grimaserade. Han var verkligen trött och när han såg på Filip så förstod han att han var ännu tröttare eftersom att han hade suttit uppe nästintill hela natten.
“Godmorgon.” Svarade Filip och såg på honom en kort stund. Simon såg hans ansikte, han såg fortfarande inte glad ut och han såg att han hade flera blåmärken på hans smala rygg.
“Jag är så sjukt ledsen för allting Filip.” Sa Simon och satte sig upp för att krama om honom. Han älskade honom så sjukt mycket. Han visste inte hur många gånger han just hade tänkt den tanken. Men det var sant och han skulle antagligen älska honom hela livet. Han älskade en man. Simon Strawintski älskade en man, en person han aldrig trodde att skulle älska så mycket. Men han älskade honom. Filip Lindkvist. En helt “normal” kille ifrån en liten stad. Med blont hår, blåa ögon, blek hy, en tanig kropp, en piercing på vänstra sidan i läppen som hade gjort så att de hade fastnat i varandra. Men han var verkligen vacker.

Filip hade valt att stanna hemma ifrån skolan eftersom att han inte hade sovit mycket under natten, så det var “bättre” att han stannade hemma för han skulle ändå inte göra något vettigt, förutom att somna på lektionerna.
Så Simon hade lämnat honom ensam hemma och nu så satt han i sängen med ett pennvässarblad i handen. Han var tvungen att få ut de känslorna kvar, han skulle få bort det dåliga. De dåliga känslorna inom sig.
Han tvekade en kort stund innan han drog det svala bladet flera gånger över sin ärrade arm. Han var inte beredd på att det skulle bli såpass djupt. Han kunde nämligen se det vita fettet. Han gapade då han såg såren och hä'mtade snabbt papper för att stoppa blodet som nu rann längs hans arm.
Han hade svikit alla, även sig själv. Han hade varit utan det i ett år och nu så var det året som bortkastat. Det här skulle vara början på något som han redan avslutat en gång tidigare.

Simon var i skolan, han skulle behöva prata med g'nget och att han och Filip faktiskt hade ett seriöst förhållande nu. För han klarade inte av att hålla det inom sig. Eller han skulle berätta det för sina närmaste ”vänner”.
De satt nu i matsalen och han trummade nervöst med gaffeln emot bordet, det var jobbigt för honom att ens forma orden i huvudet. Han visste att han inte skulle få pengarna nu, men han brydde sig inte om det längre. Han älskade Filip och det var så det var.
”Jag vet inte ifall jag faktiskt ska säga det här eller inte. Men jag och Filip är tillsammans. På riktigt alltså.” Sa Simon och kliade sig nervöst i nacken. Han var bög och det var så det var.
”Vad fan Simon? Skämtar du med oss nu?” Skrattade Markus och knuffade till honom på axeln, tanken av att Simon var bög, det var otänkbart för honom. Han var ju världens tjejtjusare.
”Jag är bög, gay, homosexuell. Så nu var det sagt.” Sa han och reste sig irriterat, hans vänner skulle antagligen inte vilja vara med honom längre. Det skulle inte förvåna honom med tanke på hur de behandlade Filip.
”Vi kan leva med att du är bög Simon.” Sa David och såg på honom, han var faktiskt den enda i gänget som var något annat än heterosexuell, han var nämligen bisexuell. Simon var den enda som visste om hans förhållande.
”Ja, vad fan det spelar ingen roll. Du är ju i alla fall manlig och inte som Filip.” Sa Markus och viftade bort det även ifall han hade svårt att fatta att Simon var bög.

Filip hade lindat sin arm med ett bandage och det stack i armn på honom. Ingen skulle vara stolt över honom, han hade till och med tagit av sig armbandet som han hade haft på sig i över ett år för att visa att han var självskadefri. Att han hade klarat sig.
Det skulle vara svårt att ljuga bort det, att det lotsnade. Inte så troligt med tanke på att det var i läder, samt att hans mamma antagligen skulle vilja se hans arm för säkerhetsskull. Men hon brydde sig i alla fall, vilket gladde honom.
Han bodde bara med sin mamma, vilket de flesta visste, men ingen förutom Simon visste någonting om hans pappa. Hans pappa hade varit ett svin, ett alkoholiserat svin som slog både Filip och hans mamma.
Han hette Jan och de flesta nätterna så tvingade han Filips mamma att ha sex och ifall hon inte ville så gjorde han det med våld. Han själv hade inte utsatts för lika mycket fysisksmärta, han hade blivit kallad massor av saker istället. Han hade blivit kallad fet, misslyckad, ful, missfoster, bögjävel.
Det var efter det han började skada sig själv, vilket slutade med att han fick börja gå hos en psykolog på bup, där han senare blev skadefri.
Hans pappa flyttade utifrån deras hus när Filip var tretton och då hade han bott hos dem i fem år.
---

Jag vet att ni förmodligen har läst denna del förut. Men jag ska skriva. Jag lovar *handen på hjärtat

*