The future ~ 2
Kategori: Allmänt
Här kommer fortsättning av "The Future"!
---
Det stank av död i det trånga utrymmet och alla var tysta, de väntade bara på att dö. De fick knappt aldrig någon mat av ansiktsskiftaren som såg ut som en människa, vilket det också var, dock så var den här människan muterad. Dess skelett kunde byta form och ansiktet kunde förändras. Det var skrämmande att se den här förändringen.
Han såg sig omkring i rummet, det var människor som till och med började äta på de som hade dött och det var något som Julian inte ville se, han såg sina kontorsvänner äta upp varandra. Vem skulle vilja se något sådant? Ingen.
Luckan öppnades och in fördes en liten skål med bröd, alla kastade sig över skålen som hungriga vilda hundar.
Julian stod mot väggen, han visste vad som kunde hända ifall han var för snabb fram. Brödet kunde vara förgiftat, man visste aldrig.
Han visste inte ens varför de var tillfångatagna, de hade inte gjort någonting fel, men ansiktsskiftaren hade offrat sitt liv för det här. Det var inte bara det som hade hänt under tiden i det lilla utrymmet. Det fanns ett ytterst litet fönster (det var så pass litet att inte en ett barns arm skulle kunna komma igenom men de fick i alla fall se lite dagsljus), alla människorna som var kvar trängde sig framför fönstret för att se en liten skymt utav dagsljus, dock så kunde de på grund utav det här lilla fönstret veta ungefär vilken tid på dygnet det var, eller de trodde sig rättare sagt veta. Men de hade sedan några månader förstått att de inte var på jorden. Kanske de var i en kupol som visade bilder för att få dem att tro att de var på jorden? Flera tankar for igenom Julians huvud. Hans tårar var slut och han kunde inte längre framkalla dem även ifall han ville gråta över sin sambo som var någon helt annan stans. Skulle han ens komma där ifrån? Förmodligen inte.
Kajmak hade sedan en lång tid tillbaka hållit koll på människorna som var inuti hans kupol på en utav Saturnus månar Europa, det var en utav de största månarna. Han kunde göra exakt vad han ville med människorna som var därinne i kupolen, han kunde göra så att ”dagarna” gick snabbare eller långsammare, han styrde deras liv med bara några knappar och de hade ingen aning.
Hans medhjälpare ett flertal angliter ifrån planeten Anglit var ytterst svåra att samarbeta med, med tanke på att deras temperament var kortare än de flesta varelser och de var sjukt äckliga. De hade vingar och en gråaktig hud. Angliternas hud var som sagt gråaktig och deras vingar var nästan genomskinliga. En anglit har inte två armar utan fyra, två armar som en människas, fast med mycket längre fingrar som fungerar som klor, deras andra armar ser nästan outvecklade ut, de består nämligen av skinn och ben. Detta är någonting som man måste få av för att kunna ta död på dem, även ifall det mest är skinn och ben så finns det en hel del blodkärl där.
Kajmak gick runt i cirklar, han var tvungen att komma på något, han ville veta precis vad han skulle kunna göra för att bli av med dem på det smidigaste sättet. Egentligen så hade han dem bara för skojs skull, som husdjur, fast inte sådana som man tog hand om, mer som en accessoar.
Killian väntade fortfarande på det efterlängtade samtalet som skulle säga att du hade hittat Julian och att han snart skulle komma hem. Men han hade slutat hoppas på det för längesen, eller ja, sex månader sedan. Han hade slutat hoppas. Hans energi var borta och han orkade inte försöka lägga ned mer energi på det, men han väntade ändå på att Julian skulle komma hem, berätta vad som hade hänt den dagen för ett år sedan. Fast han började faktiskt tro att han var död.
Men han försökte verkligen att inte förlora hoppet på att han skulle komma tillbaka, men det var svårt. Varje morgon så såg han Julians vackra ansikte alldeles stilla, då han log det vackraste leendet, men det var bara ett foto och det skulle förbli, trots att han nu var borta så skulle bilden aldrig försvinna, den var stilla. Det var alldeles tyst, så tom. Fotona som fanns på dem hängde med baksidan utåt eller låg med kortet nedåt, han klarade inte av att se honom då han inte var i närheten. Han kände sig så sjukligt ensam, vilket han också var, men det var hemskt att erkänna det. För han ville inte vara ensam.
2 år senare
”Vi närmar oss Europa.” Utropades i högtalarna på rymdstationen på planeten Auror, det var en grann planet som var konstgjord, så att fler människor skulle kunna förflytta sig dit. Världen hade verkligen förändrats, med tanke på att folk åkte hejvilt mellan planeterna och de hade nu fordon som kunde uppnå ljusets hastighet på bara några sekunder, teknologin var fantastiskt. Men fordonen hade också förstört mycket av det gröna som fanns på Tellus.
Frank som styrde rymdskeppet mot rymdstationen hade just varit på besök på månen Europa och han hade lämnat planeten alldeles förundrad, det var som att någon hade lagt ett skynke över den, som att det var någonting som försökte döljas. Det hade gått två år sedan det hade skett en annorlunda kidnappning på ett kontor i staden Chaleska. Det var faktiskt ingen som riktigt visste vad som hade hänt den dagen. Det pratades bara om att de hade blivit bortförda i en vit skåpbil, inget annat. De hade tappat spåret på dem och detta var en känd historia som de flesta visste om, därför så var det en ganska stor grej, de borde faktiskt få reda på någonting om dem. Men de flesta hade börjat tro att de var döda, med tanke på att det hade gått två år sedan de hade hört någonting ifrån dem och det var den dagen de hade försvunnit. De flesta hade slutat att hoppas.
Killian som slutade tro att polisen faktiskt försökte lösa mysteriet med hans försvunna sambo och de andra. Så därför hade han börjat försöka själv och han började faktiskt tro att poliserna medverkade i detta brott. För när han kollade runt på olika hemsidor för olika bilar så var det inte många som ägde vita skåpbilar nu för tiden, det stod skrivet på tre personer och det var en som hette James Kalkich, Luna Venerner och Lysa Mullan. Han kollade på bilderna som fanns på deras fordon och han hittade en bild på James bil. Det såg precis ut som bilen han hade fått på ett foto ifrån polisen. Han drog ett skälvande andetag och sökte återigen på James Kalkich. Det han hittade var; Avliden 1980.
Killian förstod inte, det hängde inte ihop någonstans. En man som är avliden 1980 kan inte äga en skåpbil på 2200-talet? Han tog ett simpelt beslut och gjorde ett försök till att kontakta polisen igen.
På en plats väldigt långt borta var Julian och två män kvar i det mörka rummet. De hade gått ned sjukt mycket i vikt och deras matransoner minskade och de fick mat varannan dag och ifall de hade tur så var det så, men ifall de hade otur så fick de bara en vattenflaska per dag. Julian gav ifrån sig en mjuk suck och såg på de andra två männen, som han nu hade lärt känna. Den ena hette Kevin och den andra hette Lars och var delvis svensk, vilket faktiskt förvånade honom, han hade aldrig träffat en svensk förut och nu så satt han här bredvid en. De hade rättare sagt varit med varandra i två år och de försökte att komma på en flyktplan, men det verkade vara omöjligt, det var sten runt om dem och en litet kikhål. Nej, i det här läget så skulle de inte komma ut. Varför hade han hamnat i den här situationen med två män han inte ens kände (eller han kände dem nu)? Julian klappade sig på magen och ljudet han sedan hörde utifrån fick honom att rysa och hans blod frös nästan till is. Han kände igen ljudet. Angliter. De pratade med väsningar och klickljud. De slog upp stendörren och stod där klickade med sina vidriga slemmiga tungor. De tog ett tag om Lars armar och han svor på svenska, sedan så drogs han iväg och dörren stängdes.
