Finns inte

Såld

Dem hade säkert vandrat i två veckor och hon hade bara fått sett dagsljus två gånger, annars hade hon haft tygsäcken över huvudet hela tiden. Hon kunde känna människornas närvaro och hur dem skrek mot henne, det var någonting hon inte var van vid och det gjorde henne verkligen obekväm och dit dem förde henne gjorde henne ännu mer obekväm.
Det var massor av folk inne i lokalen och dem klappade händerna. Hon blev uppdragen på scenen. Kunde man ens kalla det en scen? Det var en upphöjning ur golvet. När hon väl var på scenen så drog mannen bort hennes luva.
På väggarna så satt facklor och runt borden så satt det fulla män som bara beställde in mer och mer öl.
”DET HÄR ÄR EN ALV!” Utropade mannen och slog till henne på rumpan innan han skar av henne kläderna med en dolk, dolken råkade snudda vid hennes bara bleka hud vilket lämnade en röd strimma på hennes rygg.
”Den här har fasta bröst och rumpa.” Sade han högt och slog till henne hårt på rumpan innan han drog i kedjan som var runt hennes hals som ett koppel.
Zhyworight förde händerna till sin hals för att försöka att inte bli strypt och till sist så fick hon ett tag om kedjan och hon kunde dra ett andetag innan kedjan snördes om hennes hals igen och hon fick kämpa med att kunna andas igen.
”En liten kämpare är det också!” Skrek han med entusiasm i rösten.
Zhyworight kämpade innerligt för att få lös sina händer ur kedjorna, hon skulle kunna döda minst femton man utan att dem skulle hinna göra ett skit åt det. Hon var oslagbar i jämförelse med dem. Hennes puls slog hårt i bröstet och hon försökte återigen slita sig ur mannens grepp. Mannen som höll i henne skrattade bara och daskade till henne på rumpan, vilket i sin tur resulterade i ett rött märke på rumpan vilket inte var något vidare. Hon slet sig ur hans grepp och spottade honom i ansiktet. Hon kunde se hur ilskan växte inom honom innan han strök den varma saliven ur ansiktet.
”Vad är era bud?” Skrek mannen ut över publiken med ett brett leende innan han spände kedjan som var fäst runt hennes hals.
”Tusen guldmynt!”
”Tiotusen guldmynt!”
”Ett, två…”
”Hundratusen guldmynt!”
”Ett, två, tre. SÅLD!” Utropade han innan han lämnade över Zhyworight som att hon vore en hund. Zhyworight hade nog aldrig i hela sitt liv känt sig så smutsig som hon kände sig nu. Den här mannan som hade köpt henne skulle antagligen använda henne som slav och hon skulle antagligen få hjälpa honom med hans manliga behov, så som samlag, så att han inte skulle behöva gå till en bordell.

Zhyworight hade alltid varit lång i jämförelse med andra kvinnor och det var ofta så att hon var längre än männen också, men den här mannen var över ett huvud längre än hon själv och hon hade aldrig känt sig så svag i hela sitt liv. Dock så skulle hon kunna döda honom på bara några sekunder, men just nu var hennes händer bakbundna och hon klarade inte av att bända med fötterna, vilket var hemskt nu då hon kände sig helt värdelös. Hon var ingenting att ha nu. Men hennes tankar stoppades av en röst, rösten kom ifrån mannen och den lät mycket vänligare än hon hade väntat sig och sedan så tog mannen av henne kedjan som var placerad runt hennes hals. Han skådade hennes ansikte och vred på det för att se hur hon såg ut.
”Du är väldigt, väldigt vacker.” Sade han innan han strök handen över hennes högra kind där tre ärr var placerade. ”Ärren får dig att se väldigt djärv ut.” Sade han och log svagt mot henne innan han visade henne till ett rum där hon skulle kunna sova.
”Jag kommer inte göra någonting mot dig, jag kommer lämna dig i fred, jag kände din far.” Sade han och nickade mot henne.
Kedjorna lämnade hennes handleder och hon såg fundersamt på honom, han såg på blåmärket som prydde hennes bleka hals. Det var inte särskilt vackert, men det var ändå bara ett blåmärke som skulle bleka med tiden. Mannen bad hennes sedan att lägga sig ner innan han hämtade en del örter och placerade det över såret. Mannen var en helare. Just i den här byn var det väldigt. Väldigt ovanligt att det var män som var helare, men hon skulle få reda på det senare, varför han hade blivit helare och varför inte en krigare. Varför han inte ville kämpa mot alverna. Hon själv var en av dem som hade kämpat starkt mot människorna, hon hade skickat Thios och hon skulle kunna skicka honom igen, fast självklart inte till samma by, hon skulle kunna skicka honom till den här och ingen skulle ens misstänka henne, det var i alla fall hennes plan, men hon kunde inte läsa tankar även ifall hon ibland önskade att hon kunde göra det, det skulle göra allt så mycket simplare än att gå runt och fråga en massa saker, vilket i sin tur skulle få henne att låta mer skyldig än hon var. Okej, hon var väldigt skyldig.
”Du är en helare.” Konstaterade hon efter att hon hade fått på sig kläder och nu satt framför honom vid matbordet.

”Jag skulle nog inte säga att jag är en helare, kanske mer magiker.” Sade han och log brett mot henne. ”Nej, men jag är en helare, det kanske inte låter så manligt eller sådant, men jag helar de sårade männen då dem kommer tillbaka skadade.” Sade han.
”Kan jag fråga dig en väldigt simpel fråga?” Frågade hon sedan. Han nickade och hon bet sig i insidan av kinden.
”Jag vill väldigt gärna veta vad du heter eller vad du kallas.”
”Jag är namnlös, jag är född utan namn.” Sade han och nickade mot henne. ”Men dem flesta kallar mig Mika, inte så kreativt, men det är i alla fall något.”
Zhyworight nickade, den här mannen fascinerade henne av någon anledning, hon visste inte varför, men han påminde henne verkligen om en person hon hade mött tidigare i sitt liv, hon försökte verkligen komma på vart hon hade sett honom. Hon hade alltid haft ett bra minne och nu då han satt där framför honom, så kändes det som att allt var borta.  Varför kunde hon inte komma ihåg honom? Hon antog i alla fall att hon hade sett honom i närheten av sin far, men då borde han ju inte ha sett likadan ut? Människor har ju inte ens samma livslängd som människor. I hennes huvud lät ingenting begripligt och hon ville veta, men hon kunde ju inte fråga nu. Han hade räddat henne ifrån dem andra männen och antagligen ifrån en säker död.
”Tack, Mika.” Sade hon och log prövande.