Death is my servant ~ 2
Kategori: Allmänt
Borta
”Jag är din lojale tjänare och jag kommer göra allt du ber mig om.” Orden gled ur hennes mun som vatten. Orden lade sig som en tjock dimma över bäcken som hon satt framför.
”Thios har gjort det jag bad honom.” Sa hon och blundade.
Hennes händer gled igenom vattnet och hon kupade sina händer och förde sedan händerna mot sin mun och drack det svala vattnet. En bra bit bort så såg hon en hjort komma gåendes mot bäcken. Hon höjde sin bleka hand mot hjorten. Den föll ned på bäckens kant i klagan och den brölade för att dess vänner skulle komma till hans undsättning. Hon sänkte handen och hjorten reste sig upp. Hon ville inte kunna göra det, hon ville inte kunna kontrollera andra med sina tankar och sina händer. Men det kunde hon, Zhyworight Leyq Tiaqueray. Hon kunde få människor och djur att göra precis vad hon ville. Hennes puls steg och hjorten skuttade tillbaka in i skogen. Ormbunkar och buskar väjde undan för hjorten.
Zhyworight drog sitt vita hår bakom örat och kunde känna den kantiga öronspetsen mot sina långa smala fingrar. På hennes öra så satt det en ring med hennes födelsedatum, år och hennes namn. Alla alver hade det, för vissa blev nämligen utsatta för mörk magi, vilket kunde göra till minnesförlust och då skulle man kunna ta ringen ur örat och se vem man var. Men detta hade än så länge inte hänt på flera år. Sist det hade hänt så var Zhyworight bara sjutton år, vilket var för trehundra år sedan och då hade varit hennes mor som blev drabbad. Hennes mor hade kommit tillbaka till klanen med mord i blicken, velat döda dem och hon hade nästan lyckats mörda Zhyworights far, så det enda hon hade kunnat göra var att skjuta en pil rätt igenom hennes bröst. Hon hade skrikit och hon hade sett på Zhyworight då hon lät pilen lämna pilbågens sträng och i sina sista sekunder så kände hon igen sin dotter, men då var det redan för sent och man kunde ingenting göra. Hennes far hade bett till den enda Blodguden om att få ge henne liv igen, han hade inte fått något svar och dem fick begrava henne.
Pilen var placerad mot strängen och hon höll ett stadigt grepp om pilbågen. Hon spände strängen och fokuserade sedan blicken på haren som satt i buskaget. Hon drog ett djupt andetag och andades ut samtidigt som hon släppte pilen. Den krossade benen på vägen in i kroppen. Hon rusade fram till haren och bar upp den för att sedan hänga den bredvid den andra haren för att sedan börja gå tillbaka till sin klansläger. Mossan var fuktig mot hennes bara fötter och hon gav ifrån sig en djup suck, hon kunde se hästarna nu och hon kunde se tälten som var väl dolda bland träden för att inte kunna ses av fiender.
Då hon trädde in i lägret så var det inte alls som vanligt, det var tyst och hon fick sin på en man som inte tillhörde hennes klan. Mannen var ovanligt muskulös och man kunde tydligt se att han tillhörde elementet jord. Det var i alla fall det hon tyckte hon kastade bort hararna som hon hade över axeln och såg sedan bort ifrån mannen och började spurta i riktning mot skogen, men det var för sent och en pil genomborrade hennes ben, men i paniken så kastade hon sig upp i marken och fortsatte springa, vilket ledde till ytterligare en pil i kroppen, den här gången i vaden. Hon föll till marken och tog händerna för benet. Hon gav ifrån sig ett plågsamt skrik och hon blundade en kort stund. Då hon senare slog upp ögonen så såg hon att det inte alls var en alv, utan det var en människa, människorna hade funnit hennes fars klan och nu när hon tänkte på det så såg hon en pelare av rök en bra bit bort. Det kändes som att hennes hjärta stannade. Nej, det fick inte vara så. Mannen slog till henne hårt i ansiktet och drog upp henne ifrån marken utan försiktighet. Han nickade åt skogen och man såg hur flera män stack upp huvudena och dem hade stora bruna påsar av skinn hängandes över ryggen. Hon förstod att det var bytet ifrån lägret.
Hon öppnade munnen för att tala och mannen satte handen för hennes läppar, han hade ett brett leende placerat på sina läppar.
”Alla män ifrån din klan är döda, kvinnorna är fastkedjade och barnen kommer att hitta en bättre plats, kanske kommer de hitta några eftersläntrare. Dem alla sprang iväg då vi kom, några var bara några år gamla, dem kommer inte klara sig i skogen, dem kommer antagligen att sluta som triacher.” Sa han och knuffade henne framför sig. Triacher är barn som har dött på insidan och lever därefter döda.”Nej.” Spottade hon fram mellan sina bleka läppar. Hon slet sig bort ifrån honom och skakade på huvudet, han skulle fan inte röra vid henne. Hon vände sig mot honom och fångade honom i sitt grepp, hon stannade blodet i hans kropp och han flämtade till. Hon tänkte inte låta honom komma undan. Han föll ned på marken, död.Zhyworight fick sedan en brun tygpåse dragen över huvudet och dem band hennes händer bakom ryggen så att hon inte skulle kunna bända mot dem igen. Hon hade nämligen inte utvecklat bändning med fötterna än.
Det var hemskt att gå där med männen hon inte kände. Fast det var inte konstigt att dem hade attackerat hennes by och gjort såhär mot dem. Hon hade attackerat dem med Thios. Hon hade inte varit med men det var hon själv som hade beordrat attacken, så det var mest hennes fel faktiskt, men vad kunde hon göra dem var i krig och hon skulle inte vara den som dog utav det. Hon skulle leva och hon ville leva, trots allt hon hade gått igenom och att hon förstod att hon aldrig skulle få se sin far igen. Men känslan av att han var död var ännu värre hon skulle aldrig någonsin få begrava honom på det sättet hon ville, hon skulle få ta upp skelettdelar och sedan gissa vem det tillhörde, det var verkligen inte något hon ville göra.