Finns inte

Hope you like it ~
~
Du satt och såg in i väggen, musiken ifrån högtalarna fick dig att le. Ljusslingan som hängde ifrån din hylla lyste upp en liten del av rummet. Det är ditt hörn. Den mest rena platsen i ditt rum.
Musik som kom ifrån högtalarna var det som gjorde dig glad. Lugn. Som att man har druckit alkohol och man känner hur man blir mer och mer bortdomnad. Man kan göra vad som helst utan att känna någonting. Slå i huvudet, känns inte. Man blir så bortkopplad. Som att man är i en annan värld. Man kan tänka. Fast inte på sina problem. Man skjuter det åt siden. Universum. 
Det är vad du har kvar i huvudet när du lyssnar på musik och allting händer av sig själv.
     Musiken stängs av och du känner sedan hur den gripande ångesten kommer krypande. Det är som ett virus. Din hjärna tas över och får dig att vilja dö. Föreställ dig att du har en vit tygbit och du har fått en kolfläck på den. Du försöker få bort den. Men det går inte.
Ångesten är där för att stanna. Du vill få bort den. Du har varit skadefri i tre dagar. Det är sjukt mycket. Du är som en rökare utan cigaretter. Fast du behöver inga cigaretter. Det du egentligen behöver är kärlek. Någon som älskar dig. Någon som kommer fram till dig när du är ledsen. Men du är så jävla korkad och döljer allting på insidan. Ingen ser när du gråter. Förutom dina dammråttor under sängen som inte lyssnar. På nätterna så kan du känna hur känslan av värdelöshet kastar sig över dig. Som en osynlig filt. Du gråter. Värdelös. Klart att ingen vill ha dig. Du är oälskad.
Men när du får upp sådana tankar i huvudet så kommer din pappas ord upp i huvudet ”Jag vet inte vad vi skulle göra ifall du inte var kvar. Jag vill inte ens tänka den tanken.”
Det är så man önskar att man inte har föräldrar som bryr sig så mycket. För du vill så gärna bara försvinna. Sväljer. Du vill inte att någon ska höra. Gråter tyst. Vill att någon ska se, men inte höra. Tycker det låter så fånigt när du snörvlar. Du vill bara att någon ska se dig. Kontakta någon. Du behöver hjälp. Men du vill inte erkänna det. Klarar inte av det själv. Men den enda personen som faktiskt kan hjälpa dig. Det är du. Men du är inte tillräckligt stark mentalt. Du somnar gråtandes. Ingen har sett dig.