Finns inte

Robin gick hem efter andra lektionen den dagen, han hade fått panik på grund av att alla hade stirrat på honom och hans ex, Emma hon hade stirrat på honom med en äcklad min. Det var ju fan inte hans fel att han var homosexuell. Visst, han kunde ha sagt det till henne innan de blev tillsammans, man han hade ju inte ens vågat komma ut för sina föräldrar innan det, så det var ju fan inte hans fel. Eller kanske… Det var nog hans fel egentligen, han hade ju inte sagt någonting till henne och nu så var det han som behövde skämmas och det var på grund utav sig själv, det här skulle ha gått så mycket bättre ifall han hade kommit ut ifrån första början, istället för att hålla allting inom sig, så som han hade gjort. Han hade ju till och med vetat att det skulle sluta såhär. Ifall han hade kommit ut ifrån första början, då skulle inte det här ha hänt och han skulle inte bli dömd, men nu blev han dömd i alla fall. Det som han inte vile bli.
Han torkade en ensam tår som hade fallit och han såg ned på sin hand där tåren fortfarande var. Han torkade av handen mot byxorna och svalde hårt. Vad fan skulle han göra nu? Han kunde ju inte precis låtsas att det inte var han på bilden, för man kände igen hans drag alldeles för väl och han ville inte bli kallad lögnare heller. Han var hellre bög än en lögnare i alla fall. Det var självklart enligt honom.

Han kastade en snabb blick bakåt och såg hur skolan långsamt tonades bort och han kunde inte se den längre. Han antog att han skulle få ett antal, helt idiotiska sms, men det fick han helt enkelt stå ut med. För han ville inte bli kallad lögnare.

Han svalde hårt och låste upp dörren, han hoppades innerligt på att han skulle få vara ensam hemma, för han hade ingen större lust att träffa sin mamma som förmodligen skulle fråga alldeles för mycket. Hur hans skoldag hade varit? Ifall de hade slutat tidigare eftersom att han kom hem så tidigt. Fan, han orkade inte. Så fort han hade stängt dörren efter sig så fick han ett sms, han kastade en blick på mobilen, det var en korkad fråga ”varför stack du?”, han tänkte fan inte svara på ett så korkat meddelande då svaret redan var självklart, han ville inte bli uttittad av alla dömande blickar. 

Robin drog flera djupa andetag då han satt i sängen på sitt rum. Vad skulle han göra nu? Det här var inte någonting han hade planerat, det enda han hade velat göra var att komma till skolan och att allt skulle vara som vanligt, men så var det inte. För någon jävel hade kopierat upp en bild på honom och en kille då de kysstes. Han kände sig förnedrad. Kunde han inte få ha något privatliv? Flera tankar for igenom hans huvud. Hur skulle han göra det här överhuvudtaget? Han ville inte gå tillbaka till skolan, han var alldeles för feg för det och han ville inte bli dömd för något som inte var fel. Han var homosexuell och det var inte fel, för det var någonting som var helt normalt i dagens samhälle, men folk verkade tänka som dem på åttiotalet, enkelriktat. Det kändes som att han gick emot en enkelriktad väg och han blev nedkörd utav bilarna som kom.

~oktober~

Robin hade faktiskt gått till skolan de senaste veckorna, men med tanke på att han hade stängt ute sina ”vänner” i över en månad så stod de inte precis vid hans sida, utan han var utsatt och han vågade inte gå till skolan med tanke på vad de kallade honom och vad de gjorde för miner då de såg honom, det kändes hemskt och han ville faktiskt dö. Han hade känt så för ett antal år sedan, men han hade inte känt såhär då. Nu så ville han inte ens gå upp ur sängen på morgnarna och hans föräldrar hade börjat oroa sig. Då de trodde att han inte hörde dem så pratade de om att de skulle kontakta barn och ungdomspsykiatrin så att han skulle få hjälp med det som besvärade honom.

22/10-2012

Hejsan bloggen!

Idag så är det måndag, jag går inte till skolan idag heller, jag vågar inte. För det första så vet jag inte ens ifall någon läser det jag skriver. Men tiden får väl visa. Jag vet att jag inte skriver här särskilt ofta, men jag ska försöka uppdatera oftare nu, då jag inte är i skolan längre. Mina föräldrar oroar sig jämt och ständigt över mig och det är faktiskt ganska jobbigt. Men jag antar att det är såhär föräldrar är. Jag vet i alla fall att de älskar mig, det är i alla fall vad de säger. Men allt kanske är en stor jävla lögn? Det skulle inte förvåna mig ifall allt det här var en illusion.

Okej, jag ska komma till saken nu. Jag tycker faktiskt att det här är ganska jobbigt att skriva, tårarna börjar rinna så fort jag tänker på det. I alla fall så är det såhär. Jag är så sjukt självmordsbenägen och jag kan ju inte precis komma till mina föräldrar och säga ”du, mamma, jag vill ta livet av mig.” Det skulle ju fan inte gå. De skulle väl lägga in mig iså fall antar jag och jag vill inte gå ut det här huset. Tänk ifall någon kommer fram till mig och börjar prata? Tänk ifall alla vet om det som har hänt på skolan? Visst, mina föräldrar vet inte vad som händer då jag är i skolan, men jag tror helt klart att de börjar misstänka att det är någonting med skolan. Nehe? Jag kan säga att jag tycker att det är ganska korkat. Man kanske ska kolla med skolan först, innan man börjar spekulera om en massa andra saker? Men, mina föräldrar är inte så smarta, så de kan skylla på det.

I alla fall så är mitt humör åt pipsvängen och det känns som att jag kommer ta mitt liv när som helst, för snart så kommer bägaren rinna över och jag är rädd. Rädd för vad som kommer hända då, då jag inte kan hålla allt inom mig längre. Jag vet att det bara har pågått i två månader, men det känns som att jag håller på att gå sönder. Någon sliter sönder mig inifrån. Förstår du hur det känns? Förmodligen inte. Jag är så sjukt jävla ensam, jag är aldrig med min familj, det enda jag gör är att sitta på mitt rum och skriva. Jag skriver inte bara här utan också berättelser. Men allt jag gör känns så meningslöst. Det känns som att allt har ett tjockt lager med damm över sig. Ingenting är kul längre och jag vill bara gå i ide. Ni förstår nog hur det känns…

Hälsningar en självmordsbenägen Robin