Finns inte

~Johan~

Snaran hängde där framför honom och han väntade på det rätta tillfället, eller rättare sagt att han skulle våga. Han stod på en stol i köket och snaran var fäst i taket, pulsen i hans bröstkorg var hög och han ville bara dö. Han trädde snaran över huvudet. I hans huvud så spelades flera gamla minnen upp, dessa minnen framkallade tårar. Tårarna rann ned längs hans insjunkna kinder, han skulle bort ifrån de levandes värld, han ville inte vara kvar där, där all smärta existerade och där allt annat hemskt fanns. Var det ens någon som ville ha honom kvar? Nej, ingen. Han var värdelös och varför skulle han ens stanna kvar? Han placerade ena foten på ryggstödet så att han skulle kunna tippa stolen bakåt, vilket han gjorde och snaran spändes runt hans hals och han fick inte någon luft.

~Johan~ 

Det var som att han inte kunde andas av all parfym då han satt på tåget. Med tanke på att han fick migrän av starka dofter så var det egentligen ingen bra idé att han satt bredvid en gammal dam som verkade ha hällt sin parfym Chanel No. 5 över hela sig.
Då tåget stannade på tågstationen i Degerfors så drog han en lättad suck och klev av tåget, det var en lättnad att komma ut och slippa den syntetiska doften av plast blandat med parfym ifrån den gamla damen. Han drog flera djupa andetag för att inte spy, herregud. Var alla kvinnor tvungna att tänka sig i parfym? Han ställde sig bredvid en lyktstolpe, där Mattias hade sagt att de skulle mötas.
Johan visste inte hur långtid han väntade innan han såg en välbekant gestalt som vinkade mot honom. Han lyfte upp väskan ifrån marken innan han rusade fram mot Mattias. Han kastade sig upp i hans famn, så att benen hamnade runt honom och placerade sedan en kyss på hans mjuka läppar. Fanns det någon som var vackrare än Mattias? Verkligen inte, han var den vackraste av alla i Degerfors. 

---

Detta var ett litet smakprov!