Finns inte

Hej, jag vet inte hur jag ska börja. Men jag heter Johan. Jag är tjugotvå år, jag har ingen utbildning, jag lever ensam i en lägenhet, jag har nästan aldrig känt mig älskad. Den enda personen som en gång älskade mig är borta sedan några år tillbaka, han tog sitt liv och lämnade en instabil kille här, i den levande världen.
Jag vill inte leva, men jag är rädd för att dö.
Jag förstår inte varför någon ens vill leva? Den här världen är hemsk och man blir dömd för varenda grej man gör, världen är helt sjuk.
Jag har inte gått utanför min lägenhet på två år, jag är rädd, rädd för vad som finns utanför.

Johan satt ned i soffan, med datorn framför sig i knät. Han hade inte träffat en enda människa på två månader och det enda han hade gjort, det var att han hade suttit i lägenheten och skrivit. Han hade ett ganska meningslöst liv.
Men nu så skulle det förändras. Han ville själv förändras, för det han hade nu, det var ingenting. Hans föräldrar hatade honom, vilket man kunde se på hans ärrade och brännskadade kropp.
De enda som gjorde att han faktiskt kunde behålla lägenheten var han att han fick pengar av sin morföräldrar, de var de enda som faktiskt hjälpte honom.
Fast det skulle bli en ändring på det snart, eller så snart som möjligt. Han ville bli bättre, han ville klara av att umgås med människor, men det funkade inte. Han fick panik och han kunde svimma.
Han hade till och med bestämt en träff med en kille, de hade till och med bestämt att de skulle träffas imorgon.
     Johan drog djupa andetag och såg ut igenom fönstret, han satt i en fåtölj och såg ut över den högttrafikerade vägen. Rummet var mörkt och varje gång det körde förbi en bil så lystes väggarna upp och ju senare det blev, destu mindre ljus kom in i rummet. Då klockan var över tre på natten så kom det knappt några fordon och han började känna att ögonlocken blev tyngre och tyngre.
Trots att han bara blev tröttare och tröttare så ville han inte sova, mardrömmarna han brukade ha var hemska och det gjorde ont i honom då han vaknade. Han vaknade alltid i våta lakan och kallsvetten rann längsmed hårfästet och han hyperventilerade, han ville inte uppleva det varje natt.

4/5
Jag visste inte vad som hände den natten, då jag hörde skriken ifrån sovrummet. Det var som mardröm som att man håller på att vakna upp ur. Det var någonting som inte stämde. Det var någonting som inte stod rätt till.
Jag hade haft helt rätt, för då jag gick in i mina föräldrars sovrum, då såg jag min pappa, Jan sitta ovanpå min mamma. Som hade fastbundna händer och skrek.
Jag stod där som paralyserad. Kunde inte göra någonting åt det. Mitt innanmäte åt liksom upp av någonting mörkt. Jag förstod inte vad som hände.
- Filip

6/5
Jag har tänkt igenom det som har hänt nu. Jag förstår nog att min pappa Jan våldtog min mamma. Och JAG gjorde ingenting åt det. Hur skulle jag ens kunna göra det? Jag är tretton år och han är nästan trettio år äldre än mig? Vad skulle jag ha gjort egentligen. Jo, jag borde ha ringt polisen, istället för att se på ochsedan gå tillbaka till mitt rum?
Jag har så mycket frågor som måste bli besvarade.
Varför mår jag som jag gör?
Jo, jag har blivit psyikiskt och fysiskt misshandlad av min pappa. Ibland så önskar jag att han var död, så att min mamma kan sluta lida. För jag klarar inte av att se henne så svag som hon är nu.
Hon är blåslagen och hon går alltid i långärmat.
Jag vet vad som finns där under. Under henne tröjärmar. Jan har greppat henne så hårt så att hon är alldeles blå, hon tror att jag inte vet någonting.
- Filip

27/5
Idag fyller mamma år. Hon fick blommor och två böcker utav Jan och av mig fick hon en chokladask och en filt, samt en bok som hon alltid velat ha.
Dagen började ganska bra i alla fall. Men gissa vad?
Det slutade med att vi åkte till akuten, jag kollapsade, på grund av att jag knappt ätit någonting de senaste dagarna, då jag alltid skyllt på att jag mått illa och inte kunnat äta. För det skulle ändå komma upp igen. Jag vet att jag aldrig ens har nämt det här för dig.
Men jag har fått ganska många kommentarer om min vikt i skolan och det har lett till att jag knappt kan äta utan att må illa längre.
Fast jag ska inte sluta äta.
I alla fall så fick jag ligga på akuten över natten, jag fick vätska och näring.
- Filip

13/6
Har börjat känna att det här är ganska onödigt. Känner liksom att det inte hjälper längre. Jag får ut mina tankar, visst. Men vad fan?
Jag är så sjukt töntig, det här är förmodligen det sista jag skriver här.
Ska faktiskt försöka leva lite nu. Jag har fan en pojkvän, han är orolig för mig. Eller i alla fall säger han det. Men jag vet inte ifall jag tror honom. Jag litar inte på folk. Människor är hemska. Så varför ska man lita på dem? Fast de är hemska i sin natur. Hur skulle vi annars kunna ta över jorden?

3/7
Jag mår skit, har varit och sytt idag. Råkade skära mig lite djupt.
Jag skrev att jag inte skulle skriva här längre, men det här går inte längre. Min pojkvän Mattias har gjort slut med mig. Han säger att han inte klarar av att vara tillsammans med mig längre. Men att han fortfarande älskar mig?
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig värdelös.
Jag har dragit ned en person som jag älskar. Förstår ni hur det känns? Förmodligen inte.
Han vill inte ha mig längre, han ska flytta härifrån. Lämna mig kvar här. Men jag visste väl egentligen att det skulle sluta såhär, han har pratat om att flytta så länge, jag trodde väl bara inte på det längre.
Allt det här är mitt fel.
- Filip

Filip såg ned i dagboken som låg i hans knä. Han hade läst igenom de sista han hade skrivit ned. Hans handstil var hemsk, men texten var på något sätt vackert. Det var han som hade skrivit det. Men för honom så kändes det inte som det. För honom så var det bara ord på randiga sidor. Ingenting annat.
Men det var hans ord. Början utav hans självskadebeteende. Han såg ned på sin bandagerade arm. Det fick honom att gråta. Varför hade han ens börjat med den här skiten? Han visste att det var svårt att ta sig ur det innan han hade börjat. Men han hade gjort det i alla fall. För att han inte hade klarat av att tynga ned Mattias.
Han torkade bort tårarna som rann längs hans bleka kinder. Du är värdelös. Hopplös. Du är fet. Du är fel. Dessa tankar for igenom hans huvud.
Han skulle aldrig bli personen han en gång var. Aldrig.
---

Ledsen för att det har tagit sådan tid. ♥

Filip bet sig hårt i läppen, det var fortfarande mörkt ute. Han hade vaknat flera gånger, han antog att det var på grund av nervositet. Nu var han verkligen rädd för att allt skulle förstöras igen, men nu så trodde han verkligen på Simon. Nu var det på riktigt. Han skulle aldrig låta Simon gå, nu var de tillsammans på riktigt. Ingen skulle kunna sära på dem. Förutom döden som inte skulle kunna komma då de var alldeles för unga för att tänka på det. I alla fall så var det det han hoppades på.
Filip vred på sig så att han skulle kunna se Simons vackra ansikte. Ljuset ifrån lyktstolparna utanför gjorde så att man tydligt såg hans markerade käkben och markanta ögonbryn. Han var så fin och Simon var hans och skulle förbli det.

Simon vaknade av att alarmet ringde, det var Filip som hade satt igång alarmet.
"Godmorgon." Sa han och sträckte på sig, det knäppte i hans rygg och han grimaserade. Han var verkligen trött och när han såg på Filip så förstod han att han var ännu tröttare eftersom att han hade suttit uppe nästintill hela natten.
“Godmorgon.” Svarade Filip och såg på honom en kort stund. Simon såg hans ansikte, han såg fortfarande inte glad ut och han såg att han hade flera blåmärken på hans smala rygg.
“Jag är så sjukt ledsen för allting Filip.” Sa Simon och satte sig upp för att krama om honom. Han älskade honom så sjukt mycket. Han visste inte hur många gånger han just hade tänkt den tanken. Men det var sant och han skulle antagligen älska honom hela livet. Han älskade en man. Simon Strawintski älskade en man, en person han aldrig trodde att skulle älska så mycket. Men han älskade honom. Filip Lindkvist. En helt “normal” kille ifrån en liten stad. Med blont hår, blåa ögon, blek hy, en tanig kropp, en piercing på vänstra sidan i läppen som hade gjort så att de hade fastnat i varandra. Men han var verkligen vacker.

Filip hade valt att stanna hemma ifrån skolan eftersom att han inte hade sovit mycket under natten, så det var “bättre” att han stannade hemma för han skulle ändå inte göra något vettigt, förutom att somna på lektionerna.
Så Simon hade lämnat honom ensam hemma och nu så satt han i sängen med ett pennvässarblad i handen. Han var tvungen att få ut de känslorna kvar, han skulle få bort det dåliga. De dåliga känslorna inom sig.
Han tvekade en kort stund innan han drog det svala bladet flera gånger över sin ärrade arm. Han var inte beredd på att det skulle bli såpass djupt. Han kunde nämligen se det vita fettet. Han gapade då han såg såren och hä'mtade snabbt papper för att stoppa blodet som nu rann längs hans arm.
Han hade svikit alla, även sig själv. Han hade varit utan det i ett år och nu så var det året som bortkastat. Det här skulle vara början på något som han redan avslutat en gång tidigare.

Simon var i skolan, han skulle behöva prata med g'nget och att han och Filip faktiskt hade ett seriöst förhållande nu. För han klarade inte av att hålla det inom sig. Eller han skulle berätta det för sina närmaste ”vänner”.
De satt nu i matsalen och han trummade nervöst med gaffeln emot bordet, det var jobbigt för honom att ens forma orden i huvudet. Han visste att han inte skulle få pengarna nu, men han brydde sig inte om det längre. Han älskade Filip och det var så det var.
”Jag vet inte ifall jag faktiskt ska säga det här eller inte. Men jag och Filip är tillsammans. På riktigt alltså.” Sa Simon och kliade sig nervöst i nacken. Han var bög och det var så det var.
”Vad fan Simon? Skämtar du med oss nu?” Skrattade Markus och knuffade till honom på axeln, tanken av att Simon var bög, det var otänkbart för honom. Han var ju världens tjejtjusare.
”Jag är bög, gay, homosexuell. Så nu var det sagt.” Sa han och reste sig irriterat, hans vänner skulle antagligen inte vilja vara med honom längre. Det skulle inte förvåna honom med tanke på hur de behandlade Filip.
”Vi kan leva med att du är bög Simon.” Sa David och såg på honom, han var faktiskt den enda i gänget som var något annat än heterosexuell, han var nämligen bisexuell. Simon var den enda som visste om hans förhållande.
”Ja, vad fan det spelar ingen roll. Du är ju i alla fall manlig och inte som Filip.” Sa Markus och viftade bort det även ifall han hade svårt att fatta att Simon var bög.

Filip hade lindat sin arm med ett bandage och det stack i armn på honom. Ingen skulle vara stolt över honom, han hade till och med tagit av sig armbandet som han hade haft på sig i över ett år för att visa att han var självskadefri. Att han hade klarat sig.
Det skulle vara svårt att ljuga bort det, att det lotsnade. Inte så troligt med tanke på att det var i läder, samt att hans mamma antagligen skulle vilja se hans arm för säkerhetsskull. Men hon brydde sig i alla fall, vilket gladde honom.
Han bodde bara med sin mamma, vilket de flesta visste, men ingen förutom Simon visste någonting om hans pappa. Hans pappa hade varit ett svin, ett alkoholiserat svin som slog både Filip och hans mamma.
Han hette Jan och de flesta nätterna så tvingade han Filips mamma att ha sex och ifall hon inte ville så gjorde han det med våld. Han själv hade inte utsatts för lika mycket fysisksmärta, han hade blivit kallad massor av saker istället. Han hade blivit kallad fet, misslyckad, ful, missfoster, bögjävel.
Det var efter det han började skada sig själv, vilket slutade med att han fick börja gå hos en psykolog på bup, där han senare blev skadefri.
Hans pappa flyttade utifrån deras hus när Filip var tretton och då hade han bott hos dem i fem år.
---

Jag vet att ni förmodligen har läst denna del förut. Men jag ska skriva. Jag lovar *handen på hjärtat

*