Ljungens systrar
Kategori: Infinity
Spaden är tung
Du är så ung
Det är så tyst, fågel sjung
Du går i ett fält av ljung
Ljungen är mjuk
Du önskar att du vore sjuk
Infinty ~ 4
Kategori: Infinity
Du kan känna hur ångesten kommer krypande till dig. Du är så värdelös, så konstig. Ingen vill vara med dig. Ingen älskar dig. Du för rakbladet mot handleden och drar det rakbladet flera gånger på samma ställe. Ingen vill ha en tjej med ärr. På armarna, på ena benet. Ingen kommer vilja röra dig. De kommer bli äcklade av hur fet du har blivit. De vill bara ha anorektiska kvinnor. Du mår illa. Illa av dig själv. Din kropp.
Du vill spy. Spy på verkligheten.
Du är bortglömd av dina gamla vänner, enligt dem är du bara en klasskamrat. Inget mer. Även ifall hon en gång sa ”Jag kommer alltid att stå vid din sida.” Verkligen. Så fort ni började sjuan så försvann allting. Som om du aldrig betytt någonting för henne. Men ibland så kan du ligga och gråta. Pressa ögonen mot kudden. Önska att allting ska vara slut. Backa tillbaka i tiden. Det är bara du som vet att allting har flyttats tillbaka. Få bättre betyg. Veta att du aldrig ska börja med sådant som du håller på med nu. Du vill verkligen åka tillbaka i tiden förflytta dig.
Men du vet att det inte kommer göra någon skillnad. Du är korkad, idiotisk och ett jävla fetto som borde gå och dö. Ordet ”fetto, ful och tjockis” har alltid varit med i dina tankar enda sedan två år tillbaka. Då en av din brors kompisar ringde för att nå din brorsa. Du svarar. När han hör att det är du säger han att du är ett jävla fetto och lägger på. Du som en gång var nöjd med din kropp, är nu så osäker och vill inte ens bada med din familj. Som du har bott tillsammans med i hela ditt liv. Du vågar inte ens gå i linne. Du är rädd för att någon ska se dina feta ärrade armar. Viska bakom din rygg om hur ful och fet du är. Du tänker att de tänker ”Hur kunde hon låta sig själv bli så fet? Jag skulle helt klart banta.” Det är sådant du bryr dig om, du vill veta vad folk tänker. Gå in i folks huvuden. Se vad de tänker. Vad de har för behov. Vad de vill. Vad de har för beroenden. Hur de mår dåligt. Du vill veta. Vill hitta hål i verkligheten. Som kan göra så att du kan försvinna utan att tänka på det. Du önskar att du aldrig blivit född. Även ifall du är dina föräldrars första barn. Men du är feg. För feg för att kliva ur.
Livet är inte ett spel. Man lever bara livet en gång och ifall man ångrar ett steg i livet går det inte att backa och göra om det. Gjort är gjort.
Du vill spy. Spy på verkligheten.
Du är bortglömd av dina gamla vänner, enligt dem är du bara en klasskamrat. Inget mer. Även ifall hon en gång sa ”Jag kommer alltid att stå vid din sida.” Verkligen. Så fort ni började sjuan så försvann allting. Som om du aldrig betytt någonting för henne. Men ibland så kan du ligga och gråta. Pressa ögonen mot kudden. Önska att allting ska vara slut. Backa tillbaka i tiden. Det är bara du som vet att allting har flyttats tillbaka. Få bättre betyg. Veta att du aldrig ska börja med sådant som du håller på med nu. Du vill verkligen åka tillbaka i tiden förflytta dig.
Men du vet att det inte kommer göra någon skillnad. Du är korkad, idiotisk och ett jävla fetto som borde gå och dö. Ordet ”fetto, ful och tjockis” har alltid varit med i dina tankar enda sedan två år tillbaka. Då en av din brors kompisar ringde för att nå din brorsa. Du svarar. När han hör att det är du säger han att du är ett jävla fetto och lägger på. Du som en gång var nöjd med din kropp, är nu så osäker och vill inte ens bada med din familj. Som du har bott tillsammans med i hela ditt liv. Du vågar inte ens gå i linne. Du är rädd för att någon ska se dina feta ärrade armar. Viska bakom din rygg om hur ful och fet du är. Du tänker att de tänker ”Hur kunde hon låta sig själv bli så fet? Jag skulle helt klart banta.” Det är sådant du bryr dig om, du vill veta vad folk tänker. Gå in i folks huvuden. Se vad de tänker. Vad de har för behov. Vad de vill. Vad de har för beroenden. Hur de mår dåligt. Du vill veta. Vill hitta hål i verkligheten. Som kan göra så att du kan försvinna utan att tänka på det. Du önskar att du aldrig blivit född. Även ifall du är dina föräldrars första barn. Men du är feg. För feg för att kliva ur.
Livet är inte ett spel. Man lever bara livet en gång och ifall man ångrar ett steg i livet går det inte att backa och göra om det. Gjort är gjort.
Infinty ~ 3
Kategori: Infinity
Du står framför spegeln. Rakbladet är placerat i din högra hand och din vänstra tröjärm är uppdragen. Det kliar i fingrarna på dig, du vill göra det. Du vill. Viljan är förstark och du kan inte slå tillbaka. Du drar rakbladet flera gånger över överarmen. Du ser hur det först bara är ett streck som sedan fylls med blod som rinner ner längs din arm. Det känns bra, även ifall du har lovat att inte göra det igen. Men det är svårt att hålla något man inte kan klara sig utan.
Du grips av panik när tanken slår dig. Ni ska ta spruta vecka sex och det kommer inte att hinna läka innan dess. Du biter dig hårt i läppen på grund att du är en idiot. Du kan knappt tänka själv. Du tar ett blött papper och pressar det mot överarmen för att kyla ner överarmen. Det bränner. Men det är ändå en skön känsla som finns där. Egentligen förstår du inte hur smärta kan hålla dig i schack. Så att du inte går längre. Men egentligen så vill du testa. Testa hur det känns att dö. Men du vill inte lämna dina vänner, din familj. Granit, Dobby och Wiggo.
Du vill inte vara egoistisk. Men dt är du i alla fall, du vill egentligen vara tyst, ha dina problem för dig själv. Men du kan inte. Du är svag och klen, kan inte lösa ett litet problem på egen hand. Känslan av hopplöshet. Du är ful, ingen vill ha dig. Ingen vill ha en tjej med små grisögon, läppar som knappt syns.
Såren som nu träder din överarm. Det känns som att det är du. Det känns som du inte vill sluta. Du tycker att det passar. Det är det som gör dig. Det är ärren som har skapat dig. Ärren som har gjort dig till den du är. Även ifall det är du så vågar du knappt gå i t-shirt, rädd för att folk ska stirra på dina armar. Börja viska om dig. Fast när den tanken kommer så kommer en annan tanke upp. Klart att ingen kollar på dig. Du syns inte. Du är osynlig. Ingen skulle ens märka ifall du var borta. De kanske skulle märka att det var lite tommare. Men ingenting annat. Du är bara ett objekt, ett som bara är med. En detalj som knappt syns. Men det syns när den är borta. Antalet ändras, dina åsikter finns inte.
Du grips av panik när tanken slår dig. Ni ska ta spruta vecka sex och det kommer inte att hinna läka innan dess. Du biter dig hårt i läppen på grund att du är en idiot. Du kan knappt tänka själv. Du tar ett blött papper och pressar det mot överarmen för att kyla ner överarmen. Det bränner. Men det är ändå en skön känsla som finns där. Egentligen förstår du inte hur smärta kan hålla dig i schack. Så att du inte går längre. Men egentligen så vill du testa. Testa hur det känns att dö. Men du vill inte lämna dina vänner, din familj. Granit, Dobby och Wiggo.
Du vill inte vara egoistisk. Men dt är du i alla fall, du vill egentligen vara tyst, ha dina problem för dig själv. Men du kan inte. Du är svag och klen, kan inte lösa ett litet problem på egen hand. Känslan av hopplöshet. Du är ful, ingen vill ha dig. Ingen vill ha en tjej med små grisögon, läppar som knappt syns.
Såren som nu träder din överarm. Det känns som att det är du. Det känns som du inte vill sluta. Du tycker att det passar. Det är det som gör dig. Det är ärren som har skapat dig. Ärren som har gjort dig till den du är. Även ifall det är du så vågar du knappt gå i t-shirt, rädd för att folk ska stirra på dina armar. Börja viska om dig. Fast när den tanken kommer så kommer en annan tanke upp. Klart att ingen kollar på dig. Du syns inte. Du är osynlig. Ingen skulle ens märka ifall du var borta. De kanske skulle märka att det var lite tommare. Men ingenting annat. Du är bara ett objekt, ett som bara är med. En detalj som knappt syns. Men det syns när den är borta. Antalet ändras, dina åsikter finns inte.
Infinty ~ 2
Kategori: Infinity
Du vaknar, du ser dig omkring i ditt rum. Ljuset ifrån datorn gör dig paranoid. Men du vågar inte resa dig upp. Du är rädd för att någon ska ta tag i dina hälsenor. Klippa av dem. Eller att det ska ligga någon på golvet och bita dig i hälarna. Så du vågar inte gå och dra ur kontakten.
Kan inte somna om. Ligger och tittar upp i taket. Du kan känna hur täcket långsamt värms upp. Tar upp mobilen för att kolla på klockan. 01:53. Du suckar och lägger ifrån dig mobilen. Du stirrar upp i taket, grips av panik för att du ska upp om bara några timmar. Försöker att somna men det enda som händer är att pulsen ökar och att täcket är för varmt. Du vänder på täcket och kudden för att få de svala sidorna mot dig. Tankarna kommer tillbaka i meningar, även ifall ingen har kallat dig det. Du känner dig ful. Fet. Värdelös. Du är ett missfoster. Kan inte ligga en enda natt utan att tänka på hur världen skulle vara utan dig. Du tror inte att någon skulle märka att du är borta. Men egentligen så skulle nog de flesta sakna dig. Dina udda åsikter. Personlighet. Du vet att du har en bra personlighet. Men du vet inte något annat. Du tar andra i första hand. Även ifall du borde ta dig själv i första hand. Låter själviskt. Men det är det man borde göra. Eftersom ifall man redan mår dåligt så är det svårare att hjälpa andra eftersom att man mår dåligt och då tynger man ner den andra personen, även ifall det inte är meningen. Du vill bara väl.
Trots alla tankar så sjunker du in i en djup sömn. Du drömmer. Det är en mardröm. Det är en sådan dröm, där man nästan lyckas hela tiden. Men man kommer alltid en sekund försent. Som när man ska fånga ett djur. Man hinner bara se skymten av djuret innan det försvinner. Som en skugga. Som om den aldrig existerade. Utan bara en del utav din fantasi. Men ormen som du jagar är för att du såg på Harry Potter igår. Den högg din BB-kompis i sidan av ryggen. Men du kan inte hjälpa honom. Det var ett gift.
”Dags att vakna.” Du känner en hand på benet och helt plötsligt så flyger ditt ben upp och slår till din mamma på hakan. Du hinner inte reagera. Det är inte meningen.
Kan inte somna om. Ligger och tittar upp i taket. Du kan känna hur täcket långsamt värms upp. Tar upp mobilen för att kolla på klockan. 01:53. Du suckar och lägger ifrån dig mobilen. Du stirrar upp i taket, grips av panik för att du ska upp om bara några timmar. Försöker att somna men det enda som händer är att pulsen ökar och att täcket är för varmt. Du vänder på täcket och kudden för att få de svala sidorna mot dig. Tankarna kommer tillbaka i meningar, även ifall ingen har kallat dig det. Du känner dig ful. Fet. Värdelös. Du är ett missfoster. Kan inte ligga en enda natt utan att tänka på hur världen skulle vara utan dig. Du tror inte att någon skulle märka att du är borta. Men egentligen så skulle nog de flesta sakna dig. Dina udda åsikter. Personlighet. Du vet att du har en bra personlighet. Men du vet inte något annat. Du tar andra i första hand. Även ifall du borde ta dig själv i första hand. Låter själviskt. Men det är det man borde göra. Eftersom ifall man redan mår dåligt så är det svårare att hjälpa andra eftersom att man mår dåligt och då tynger man ner den andra personen, även ifall det inte är meningen. Du vill bara väl.
Trots alla tankar så sjunker du in i en djup sömn. Du drömmer. Det är en mardröm. Det är en sådan dröm, där man nästan lyckas hela tiden. Men man kommer alltid en sekund försent. Som när man ska fånga ett djur. Man hinner bara se skymten av djuret innan det försvinner. Som en skugga. Som om den aldrig existerade. Utan bara en del utav din fantasi. Men ormen som du jagar är för att du såg på Harry Potter igår. Den högg din BB-kompis i sidan av ryggen. Men du kan inte hjälpa honom. Det var ett gift.
”Dags att vakna.” Du känner en hand på benet och helt plötsligt så flyger ditt ben upp och slår till din mamma på hakan. Du hinner inte reagera. Det är inte meningen.
Infinty ~ 1
Kategori: Infinity
Hope you like it ~
~
Du satt och såg in i väggen, musiken ifrån högtalarna fick dig att le. Ljusslingan som hängde ifrån din hylla lyste upp en liten del av rummet. Det är ditt hörn. Den mest rena platsen i ditt rum.
Musik som kom ifrån högtalarna var det som gjorde dig glad. Lugn. Som att man har druckit alkohol och man känner hur man blir mer och mer bortdomnad. Man kan göra vad som helst utan att känna någonting. Slå i huvudet, känns inte. Man blir så bortkopplad. Som att man är i en annan värld. Man kan tänka. Fast inte på sina problem. Man skjuter det åt siden. Universum.
Det är vad du har kvar i huvudet när du lyssnar på musik och allting händer av sig själv.
Musiken stängs av och du känner sedan hur den gripande ångesten kommer krypande. Det är som ett virus. Din hjärna tas över och får dig att vilja dö. Föreställ dig att du har en vit tygbit och du har fått en kolfläck på den. Du försöker få bort den. Men det går inte.
Ångesten är där för att stanna. Du vill få bort den. Du har varit skadefri i tre dagar. Det är sjukt mycket. Du är som en rökare utan cigaretter. Fast du behöver inga cigaretter. Det du egentligen behöver är kärlek. Någon som älskar dig. Någon som kommer fram till dig när du är ledsen. Men du är så jävla korkad och döljer allting på insidan. Ingen ser när du gråter. Förutom dina dammråttor under sängen som inte lyssnar. På nätterna så kan du känna hur känslan av värdelöshet kastar sig över dig. Som en osynlig filt. Du gråter. Värdelös. Klart att ingen vill ha dig. Du är oälskad.
Men när du får upp sådana tankar i huvudet så kommer din pappas ord upp i huvudet ”Jag vet inte vad vi skulle göra ifall du inte var kvar. Jag vill inte ens tänka den tanken.”
Det är så man önskar att man inte har föräldrar som bryr sig så mycket. För du vill så gärna bara försvinna. Sväljer. Du vill inte att någon ska höra. Gråter tyst. Vill att någon ska se, men inte höra. Tycker det låter så fånigt när du snörvlar. Du vill bara att någon ska se dig. Kontakta någon. Du behöver hjälp. Men du vill inte erkänna det. Klarar inte av det själv. Men den enda personen som faktiskt kan hjälpa dig. Det är du. Men du är inte tillräckligt stark mentalt. Du somnar gråtandes. Ingen har sett dig.
~
Du satt och såg in i väggen, musiken ifrån högtalarna fick dig att le. Ljusslingan som hängde ifrån din hylla lyste upp en liten del av rummet. Det är ditt hörn. Den mest rena platsen i ditt rum.
Musik som kom ifrån högtalarna var det som gjorde dig glad. Lugn. Som att man har druckit alkohol och man känner hur man blir mer och mer bortdomnad. Man kan göra vad som helst utan att känna någonting. Slå i huvudet, känns inte. Man blir så bortkopplad. Som att man är i en annan värld. Man kan tänka. Fast inte på sina problem. Man skjuter det åt siden. Universum.
Det är vad du har kvar i huvudet när du lyssnar på musik och allting händer av sig själv.
Musiken stängs av och du känner sedan hur den gripande ångesten kommer krypande. Det är som ett virus. Din hjärna tas över och får dig att vilja dö. Föreställ dig att du har en vit tygbit och du har fått en kolfläck på den. Du försöker få bort den. Men det går inte.
Ångesten är där för att stanna. Du vill få bort den. Du har varit skadefri i tre dagar. Det är sjukt mycket. Du är som en rökare utan cigaretter. Fast du behöver inga cigaretter. Det du egentligen behöver är kärlek. Någon som älskar dig. Någon som kommer fram till dig när du är ledsen. Men du är så jävla korkad och döljer allting på insidan. Ingen ser när du gråter. Förutom dina dammråttor under sängen som inte lyssnar. På nätterna så kan du känna hur känslan av värdelöshet kastar sig över dig. Som en osynlig filt. Du gråter. Värdelös. Klart att ingen vill ha dig. Du är oälskad.
Men när du får upp sådana tankar i huvudet så kommer din pappas ord upp i huvudet ”Jag vet inte vad vi skulle göra ifall du inte var kvar. Jag vill inte ens tänka den tanken.”
Det är så man önskar att man inte har föräldrar som bryr sig så mycket. För du vill så gärna bara försvinna. Sväljer. Du vill inte att någon ska höra. Gråter tyst. Vill att någon ska se, men inte höra. Tycker det låter så fånigt när du snörvlar. Du vill bara att någon ska se dig. Kontakta någon. Du behöver hjälp. Men du vill inte erkänna det. Klarar inte av det själv. Men den enda personen som faktiskt kan hjälpa dig. Det är du. Men du är inte tillräckligt stark mentalt. Du somnar gråtandes. Ingen har sett dig.
