Finns inte

Såld

Dem hade säkert vandrat i två veckor och hon hade bara fått sett dagsljus två gånger, annars hade hon haft tygsäcken över huvudet hela tiden. Hon kunde känna människornas närvaro och hur dem skrek mot henne, det var någonting hon inte var van vid och det gjorde henne verkligen obekväm och dit dem förde henne gjorde henne ännu mer obekväm.
Det var massor av folk inne i lokalen och dem klappade händerna. Hon blev uppdragen på scenen. Kunde man ens kalla det en scen? Det var en upphöjning ur golvet. När hon väl var på scenen så drog mannen bort hennes luva.
På väggarna så satt facklor och runt borden så satt det fulla män som bara beställde in mer och mer öl.
”DET HÄR ÄR EN ALV!” Utropade mannen och slog till henne på rumpan innan han skar av henne kläderna med en dolk, dolken råkade snudda vid hennes bara bleka hud vilket lämnade en röd strimma på hennes rygg.
”Den här har fasta bröst och rumpa.” Sade han högt och slog till henne hårt på rumpan innan han drog i kedjan som var runt hennes hals som ett koppel.
Zhyworight förde händerna till sin hals för att försöka att inte bli strypt och till sist så fick hon ett tag om kedjan och hon kunde dra ett andetag innan kedjan snördes om hennes hals igen och hon fick kämpa med att kunna andas igen.
”En liten kämpare är det också!” Skrek han med entusiasm i rösten.
Zhyworight kämpade innerligt för att få lös sina händer ur kedjorna, hon skulle kunna döda minst femton man utan att dem skulle hinna göra ett skit åt det. Hon var oslagbar i jämförelse med dem. Hennes puls slog hårt i bröstet och hon försökte återigen slita sig ur mannens grepp. Mannen som höll i henne skrattade bara och daskade till henne på rumpan, vilket i sin tur resulterade i ett rött märke på rumpan vilket inte var något vidare. Hon slet sig ur hans grepp och spottade honom i ansiktet. Hon kunde se hur ilskan växte inom honom innan han strök den varma saliven ur ansiktet.
”Vad är era bud?” Skrek mannen ut över publiken med ett brett leende innan han spände kedjan som var fäst runt hennes hals.
”Tusen guldmynt!”
”Tiotusen guldmynt!”
”Ett, två…”
”Hundratusen guldmynt!”
”Ett, två, tre. SÅLD!” Utropade han innan han lämnade över Zhyworight som att hon vore en hund. Zhyworight hade nog aldrig i hela sitt liv känt sig så smutsig som hon kände sig nu. Den här mannan som hade köpt henne skulle antagligen använda henne som slav och hon skulle antagligen få hjälpa honom med hans manliga behov, så som samlag, så att han inte skulle behöva gå till en bordell.

Zhyworight hade alltid varit lång i jämförelse med andra kvinnor och det var ofta så att hon var längre än männen också, men den här mannen var över ett huvud längre än hon själv och hon hade aldrig känt sig så svag i hela sitt liv. Dock så skulle hon kunna döda honom på bara några sekunder, men just nu var hennes händer bakbundna och hon klarade inte av att bända med fötterna, vilket var hemskt nu då hon kände sig helt värdelös. Hon var ingenting att ha nu. Men hennes tankar stoppades av en röst, rösten kom ifrån mannen och den lät mycket vänligare än hon hade väntat sig och sedan så tog mannen av henne kedjan som var placerad runt hennes hals. Han skådade hennes ansikte och vred på det för att se hur hon såg ut.
”Du är väldigt, väldigt vacker.” Sade han innan han strök handen över hennes högra kind där tre ärr var placerade. ”Ärren får dig att se väldigt djärv ut.” Sade han och log svagt mot henne innan han visade henne till ett rum där hon skulle kunna sova.
”Jag kommer inte göra någonting mot dig, jag kommer lämna dig i fred, jag kände din far.” Sade han och nickade mot henne.
Kedjorna lämnade hennes handleder och hon såg fundersamt på honom, han såg på blåmärket som prydde hennes bleka hals. Det var inte särskilt vackert, men det var ändå bara ett blåmärke som skulle bleka med tiden. Mannen bad hennes sedan att lägga sig ner innan han hämtade en del örter och placerade det över såret. Mannen var en helare. Just i den här byn var det väldigt. Väldigt ovanligt att det var män som var helare, men hon skulle få reda på det senare, varför han hade blivit helare och varför inte en krigare. Varför han inte ville kämpa mot alverna. Hon själv var en av dem som hade kämpat starkt mot människorna, hon hade skickat Thios och hon skulle kunna skicka honom igen, fast självklart inte till samma by, hon skulle kunna skicka honom till den här och ingen skulle ens misstänka henne, det var i alla fall hennes plan, men hon kunde inte läsa tankar även ifall hon ibland önskade att hon kunde göra det, det skulle göra allt så mycket simplare än att gå runt och fråga en massa saker, vilket i sin tur skulle få henne att låta mer skyldig än hon var. Okej, hon var väldigt skyldig.
”Du är en helare.” Konstaterade hon efter att hon hade fått på sig kläder och nu satt framför honom vid matbordet.

”Jag skulle nog inte säga att jag är en helare, kanske mer magiker.” Sade han och log brett mot henne. ”Nej, men jag är en helare, det kanske inte låter så manligt eller sådant, men jag helar de sårade männen då dem kommer tillbaka skadade.” Sade han.
”Kan jag fråga dig en väldigt simpel fråga?” Frågade hon sedan. Han nickade och hon bet sig i insidan av kinden.
”Jag vill väldigt gärna veta vad du heter eller vad du kallas.”
”Jag är namnlös, jag är född utan namn.” Sade han och nickade mot henne. ”Men dem flesta kallar mig Mika, inte så kreativt, men det är i alla fall något.”
Zhyworight nickade, den här mannen fascinerade henne av någon anledning, hon visste inte varför, men han påminde henne verkligen om en person hon hade mött tidigare i sitt liv, hon försökte verkligen komma på vart hon hade sett honom. Hon hade alltid haft ett bra minne och nu då han satt där framför honom, så kändes det som att allt var borta.  Varför kunde hon inte komma ihåg honom? Hon antog i alla fall att hon hade sett honom i närheten av sin far, men då borde han ju inte ha sett likadan ut? Människor har ju inte ens samma livslängd som människor. I hennes huvud lät ingenting begripligt och hon ville veta, men hon kunde ju inte fråga nu. Han hade räddat henne ifrån dem andra männen och antagligen ifrån en säker död.
”Tack, Mika.” Sade hon och log prövande.

Borta

”Jag är din lojale tjänare och jag kommer göra allt du ber mig om.” Orden gled ur hennes mun som vatten. Orden lade sig som en tjock dimma över bäcken som hon satt framför.
”Thios har gjort det jag bad honom.” Sa hon och blundade.
Hennes händer gled igenom vattnet och hon kupade sina händer och förde sedan händerna mot sin mun och drack det svala vattnet. En bra bit bort så såg hon en hjort komma gåendes mot bäcken. Hon höjde sin bleka hand mot hjorten. Den föll ned på bäckens kant i klagan och den brölade för att dess vänner skulle komma till hans undsättning. Hon sänkte handen och hjorten reste sig upp. Hon ville inte kunna göra det, hon ville inte kunna kontrollera andra med sina tankar och sina händer. Men det kunde hon, Zhyworight Leyq Tiaqueray. Hon kunde få människor och djur att göra precis vad hon ville. Hennes puls steg och hjorten skuttade tillbaka in i skogen. Ormbunkar och buskar väjde undan för hjorten.

Zhyworight drog sitt vita hår bakom örat och kunde känna den kantiga öronspetsen mot sina långa smala fingrar. På hennes öra så satt det en ring med hennes födelsedatum, år och hennes namn. Alla alver hade det, för vissa blev nämligen utsatta för mörk magi, vilket kunde göra till minnesförlust och då skulle man kunna ta ringen ur örat och se vem man var. Men detta hade än så länge inte hänt på flera år. Sist det hade hänt så var Zhyworight bara sjutton år, vilket var för trehundra år sedan och då hade varit hennes mor som blev drabbad. Hennes mor hade kommit tillbaka till klanen med mord i blicken, velat döda dem och hon hade nästan lyckats mörda Zhyworights far, så det enda hon hade kunnat göra var att skjuta en pil rätt igenom hennes bröst. Hon hade skrikit och hon hade sett på Zhyworight då hon lät pilen lämna pilbågens sträng och i sina sista sekunder så kände hon igen sin dotter, men då var det redan för sent och man kunde ingenting göra. Hennes far hade bett till den enda Blodguden om att få ge henne liv igen, han hade inte fått något svar och dem fick begrava henne. 

Pilen var placerad mot strängen och hon höll ett stadigt grepp om pilbågen. Hon spände strängen och fokuserade sedan blicken på haren som satt i buskaget. Hon drog ett djupt andetag och andades ut samtidigt som hon släppte pilen. Den krossade benen på vägen in i kroppen. Hon rusade fram till haren och bar upp den för att sedan hänga den bredvid den andra haren för att sedan börja gå tillbaka till sin klansläger. Mossan var fuktig mot hennes bara fötter och hon gav ifrån sig en djup suck, hon kunde se hästarna nu och hon kunde se tälten som var väl dolda bland träden för att inte kunna ses av fiender.

Då hon trädde in i lägret så var det inte alls som vanligt, det var tyst och hon fick sin på en man som inte tillhörde hennes klan. Mannen var ovanligt muskulös och man kunde tydligt se att han tillhörde elementet jord. Det var i alla fall det hon tyckte hon kastade bort hararna som hon hade över axeln och såg sedan bort ifrån mannen och började spurta i riktning mot skogen, men det var för sent och en pil genomborrade hennes ben, men i paniken så kastade hon sig upp i marken och fortsatte springa, vilket ledde till ytterligare en pil i kroppen, den här gången i vaden. Hon föll till marken och tog händerna för benet. Hon gav ifrån sig ett plågsamt skrik och hon blundade en kort stund. Då hon senare slog upp ögonen så såg hon att det inte alls var en alv, utan det var en människa, människorna hade funnit hennes fars klan och nu när hon tänkte på det så såg hon en pelare av rök en bra bit bort. Det kändes som att hennes hjärta stannade. Nej, det fick inte vara så. Mannen slog till henne hårt i ansiktet och drog upp henne ifrån marken utan försiktighet. Han nickade åt skogen och man såg hur flera män stack upp huvudena och dem hade stora bruna påsar av skinn hängandes över ryggen. Hon förstod att det var bytet ifrån lägret.
Hon öppnade munnen för att tala och mannen satte handen för hennes läppar, han hade ett brett leende placerat på sina läppar.
”Alla män ifrån din klan är döda, kvinnorna är fastkedjade och barnen kommer att hitta en bättre plats, kanske kommer de hitta några eftersläntrare. Dem alla sprang iväg då vi kom, några var bara några år gamla, dem kommer inte klara sig i skogen, dem kommer antagligen att sluta som triacher.” Sa han och knuffade henne framför sig. Triacher är barn som har dött på insidan och lever därefter döda.”Nej.” Spottade hon fram mellan sina bleka läppar. Hon slet sig bort ifrån honom och skakade på huvudet, han skulle fan inte röra vid henne. Hon vände sig mot honom och fångade honom i sitt grepp, hon stannade blodet i hans kropp och han flämtade till. Hon tänkte inte låta honom komma undan. Han föll ned på marken, död.Zhyworight fick sedan en brun tygpåse dragen över huvudet och dem band hennes händer bakom ryggen så att hon inte skulle kunna bända mot dem igen. Hon hade nämligen inte utvecklat bändning med fötterna än.

Det var hemskt att gå där med männen hon inte kände. Fast det var inte konstigt att dem hade attackerat hennes by och gjort såhär mot dem. Hon hade attackerat dem med Thios. Hon hade inte varit med men det var hon själv som hade beordrat attacken, så det var mest hennes fel faktiskt, men vad kunde hon göra dem var i krig och hon skulle inte vara den som dog utav det. Hon skulle leva och hon ville leva, trots allt hon hade gått igenom och att hon förstod att hon aldrig skulle få se sin far igen. Men känslan av att han var död var ännu värre hon skulle aldrig någonsin få begrava honom på det sättet hon ville, hon skulle få ta upp skelettdelar och sedan gissa vem det tillhörde, det var verkligen inte något hon ville göra.